Meningen med mode

Jacques Lacan var både playboy och filosof. Han tillhörde klicken av intellektuella i Paris under studentrevolutionen och drog fulla hus till sina föreläsningar. Han talade bland annat om speglingseffekten, att fascinationen inför vår egen spegelbild är ett av dragen som gör oss till människor.  En människa som en gång har upptäckt sin egen spegelbild kan inte sluta spegla sig. Vi speglar oss livet igenom, i speglar och skyltfönster. Och aldrig upphör vi att fascineras. Inom oss rymmer vi olika åldrar, tankar, åsikter, erfarenheter och kön, medan utsidan är skenbart statisk. Lacan menar att det är det som driver hela modeindustrin - att vi vill bli synliga inför andra. Att vi genom våra konsumtionsval vill visa upp vilka vi egentligen är - för att bryta vår ensamhet. Så nästa gång du shoppar loss på ett par alldeles för dyra skor behöver du bara hänvisa till Lacan och din längtan att bli sedd bortom ytan.

Spegel, spegel på väggen där

Dammtorkning - en dödsfälla

Det har hänt mig många gånger. Plötsligt känner jag inte igen ett ord. Främmande. Stavas det så? Vad betyder det? Var kommer det ifrån? Hur uttalas det nu? Oftast är det inget ovanligt uttryck, utan ett jag använt varje dag under åtminstone 35 år. Oftast.

Oftast har begreppsförvirringen irriterat mig, men idag har jag fått reda på, av en rysk formalist, att den har räddat mitt liv!

Den 27 februari 1897 skrev Lev Tolstoj i sin dagbok: 

Jag höll på att damma i mitt rum, och då jag på min rond genom rummet kom till soffan, kunde jag inte komma ihåg om jag dammat av den eller inte. Eftersom rörelserna var invanda och omedvetna kunde jag inte erinra mig det, och jag kände att det redan var omöjligt att göra det. Så att om jag redan hade dammat där och glömt det, dvs. om jag handlat omedvetet, så skulle det vara precis detsamma som om detta aldrig varit. Om någon hade sett det och var medveten om det, skulle det kunna fastställas. Men om ingen hade sett det eller hade sett det utan att vara medveten om det; om hela det sammansatta livet för många människor går omedvetet förbi, så är detta liv som om det aldrig varit. 

Samtidigt som igenkänning borde vara avgörande för skapandet av en identitet, är det alltså med livet till låns vi upprepar företeelser. Som tur är finns det bot, något som har till sin själva grunduppgift att frigöra oss från varseblivningens automatism och återställa förnimmelsen av livet, som den ryske formalisten Viktor Sklovskij uttryckte det. Konsten har förmåga att främmandegöra föremål eller företeelser genom att beskriva dem på ett sätt vi inte är vana vid. Typ som när Svenska Akademien delar ut Nobelpriset i litteratur till Bob Dylan. Eller som när Tolstoj låter en häst varsebli begreppet äganderätt:

Det de sade om prygelstraff och kristendom förstod jag gott, men för mig var det dåförtiden helt oklart vad de lade in i orden sitt, hans föl, av vilka jag emellertid slöt, att människorna förutsatte något slags samband mellan mig och stallmästaren.

Den som vänjer sig vid något slutar att reagera. Främmande blir bekant. Bekant, som i vän, eller bekant, som i fiende? Ibland är det svårt att veta. Men det finns stora risker med att inte se. Automatiserad självkänsla. Självklara sanningar. Medvetslöshet. För att inte helt förlora oss själva kanske vi börjar intala oss att det främmande är fienden? Litteraturen ger oss chansen att konfrontera de här tankarna, i lugn och ro hemma i fåtöljen. Genom fantasin mot verkligheten!

PS Känner för att avsluta, med ett par rader ur Dylans ”Just like a woman”. Äntligen!

Yes, I believe it's time for us to quit
But when we meet again
Introduced as friends
Please don't let on that you knew me when
I was hungry and it was your world
Ah, you fake just like a woman, yes, you do
You make love just like a woman, yes, you do
Then you ache just like a woman
But you break just like a little girl

Citat ur ”Konsten som grepp”, Viktor Sklovskij, och Bob Dylans "Just a woman".

Receptionsteori

Att ställa sitt medvetande till förfogande.

Att ha ett subjekt i sig, en främmande tanke, författaren.

Läsaren skriver texten.

Den andra läsningen är inte sannare än den första.

Verket - medvetandets materialisering - en mänsklig varelse.

Utan återskapande handling inget konstverk.

Utseendefixerade åttaåringar på skolgården.

Lalitha, vackraste hästen i stallet.

Skönheten i betraktarens öga.

Om jag läser min egen text?

Källor:
Wolfgang Iser

Bild från Livrustkammarens samlingar: Promenad ur Stirling Clarke, Le Cheval et L´Amazone, 1861. Foto: Matti Östling. 

Som en monolog i Hades

Vår bild av verkligheten. Är det historiens logosbyggnation som genljuder i vårt dna och skymmer sikten för vad som är möjligt? Jag skrapar på ytan till litteraturens diakrona universum och får syn på saker. Vem skrev och varför? Vem skrivs in i historien och varför? Vill inte stå här i stumheten. Förpassas. Skrika ut min historia för döva öron. Som en monolog i Hades.

En antologi är alltid ett förslag. Och så snart den givits ut väcks följdriktigt lusten att skapa en ny. Vem gör urvalet? På vilka premisser? Och vad spelar det för roll?
Några poeter får alltid plats, tillhör en kanon. Före 1900-tal Hedvig Charlotta Nordenflycht och Anna Maria Lenngren. Senare Edith Södergran och Karin Boye. Men vilka är de som dolts bortom de manliga skaldernas inmutade rum?

Svensk poesi (2016) bjuder på nya läsupplevelser, där Daniel Möller och Niklas Schiöler enligt förordet "haft ambitionen att inte mer än nödvändigt tradera tidigare urval". De kvinnliga poeterna tar ett större utrymme än tidigare. Var har de befunnit sig all denna tid?
"Urvalet som princip är viktig. Att välja att skriva fram ett narrativ, framför ett annat", säger Athena Farrokhzad i ett samtal med redaktörerna. Antologin sträcker sig fram till hennes Vitsvit. Lika många kvinnliga som manliga poeter finns i volymens samtida snårskog, där verkningshistoriens stabila botten ännu inte nåtts.

De kvinnliga rösterna och kropparna kräver sitt utrymme. Som Hélène Cixous beskriver det i Medusas skratt:
" --- poesin bara kan hämta kraft i det omedvetna, --- denna andra gränslösa trakt, är den plats där de bortträngda överlever: kvinnorna ---." Hon för fram hur kvinnan "genom att skriva sig själv kommer --- att återvända till denna kropp" och göra "ett öronbedövande inträde i historien." Hon kommer att ta sig an språket, som en arena för makt och genom konsten bli fri från dold fångenskap. Vägra vara nedkylda.
Eller som Moa Martinsson gestaltar det i Kvinnor och äppelträd. Bristningarna likt tecken på kroppen, som också skriver den.
Så visst spelar det roll. Vad som finns och vad som inte finns i en antologi.

Att förpassa kvinnliga tänkare, skrivare och kroppar in i dunklets skuggor är våldsamt. 
Plocka fram i ljuset de som gått före. 
Oregerliga polyfona torn, våra skuldror.

Märta Berendes
Ebba Maria De la Gardie
Sophia Elisabet Brenner
Greta Giädda
Ulrica Carolina Widström
Euphrosyne (Julia Nyberg)
Thekla Knös
Wilhelmina Nordström
Emilie Björkstén
Lina Sandell-Berg
Karin Ek
Harriet Löwenhjelm
Kerstin Söderholm
Solveig von Schoultz
Ester Sjöblom
Ebba Lindqvist
Maria Wine
Mirjam Tuominen
Rut Hillarp
Ingrid Nyström
Elsa Grave
Sonja Åkesson
Anna Rydstedt
Birgitta Trotzig
Majken Johansson
Märta Tikkanen
Bodil Malmsten
Ingela Strandberg
Tua Forsström
Eva Ström
Kristina Lugn
Marie Lundquist
Åsa Nelvin
Katarina Frostensson
Eva Runefeldt
Ann Jäderlund
Agneta Enckell
Birgitta Lillpers
Marie Silkeberg
Helena Eriksson
Aase Berg
Eva-Stina Byggmästar
Jenny Tunedal
Ida Börjel
Anna Hallberg
Athena Farrokhzad

Vilka ytor skrapar deras texter?
Om du inte läst Ebba Lindqvist (1908 - 1995) så föreslår jag att du genast springer till biblioteket. Monolog i Hades. "Vem hade sagt, att jag ville följa dig, Orfeus?"

Källor:
Svensk poesi, red. Daniel Möller, Niklas Schiöler, 2016
Hélène Cixous, Le Rire de la Méduse, 1975, översättning till svenska 2015, Sara Gordan och Kerstin Munck.
Moa Martinsson, Kvinnor och äppelträd, 1933
Poetisk tidsresa, samtal mellan Daniel Möller, Niklas Schiöler, Athena Farrokhzad, Malte Persson och Anna Hallberg, 24 sep 2016, vid Bokmässan i Göteborg.

Tidigare antologier:
De bästa svenska dikterna, Från Stiernhielm till Aspenström, Jan-Olov Ullén, 2007, Albert Bonniers förlag
Levande svensk poesi, Dikter från 600 år, Björn Håkansson, 1996, ny upplaga 2005, Natur & Kultur
Svensk dikt, Från Trollformler till Lars Norén, Lars Gustafsson, 1968, senaste upplaga 1995, W & W

Inte längre snäll

Vad är en barnbok? I Snäll (2004) av Gro Dahle och Svein Nyhus är flickan Lussi  precis som hon ska. ”Skriver fint, läser i boken, nickar och ler och räcker upp handen. Fina handen.” Så tyst och stilla. Hon skriver allt rätt och riktigt. En duktig flicka är hon. Ler med vita tänder och säger aldrig ett enda knyst om hon inte får en fråga. Snäll och duktig. Och tyst. Så tyst att hon en dag försvinner in i väggen. Ingen hittar henne. Hon försöker ropa,”men orden satt fast i rösten. Och rösten satt fast i munnen. Och munnen satt fast i den glada minen.” Där sitter hon tills hon känner ett pirr i halsen. ”Ett skrik tränger fram ifrån magen. Och skriket växer sig stort i munnen. Och leendet spricker i tiotusen bitar.” Då reser hon sig upp och skriker. Hon är inte snäll längre. Inte söt. Hon far ut ur väggen och skriker så att taket skallrar: Nu får det vara nog! Och ut ur väggen kommer flicka efter flicka och Snäll blir till något mer än en saga; Lussis vilda skrik ekar av Medusas skratt och Gro Dahle skriver fram en text som förlöser både gammelfarmor de osynliga flickorna, hon går hand i hand med Hélène Cixous, språket flödar och rösten som stiger ur kroppen går inte att hejda. Det är en barnbok. Och ett feministiskt uppror. En revolution. Läs den! Och missa inte Hélène Cixous, den 28–30 oktober kommer hon till Stockholm Litterature.

Snill är översatt  från norska till svenska av Lotta Eklund; Snäll. Bokförlaget Daidalos (2008). 

Musiken som motstånd

När Joëlle Léandre var nio år gammal började hon spela kontrabas. När hon var arton och ansedd som en exceptionell talang började hon längta efter att spela annan musik än den som är instängd i notplanen och nerskriven i förväg. Nu, nästan femtio år senare, lyssnar jag till henne och hennes musik liknar ingenting annat. Hon vägrar att inrätta sig i några som helst genrer eller kategorier. Hon säger att hennes musik är en motståndsrörelse. En sista skärva av mänsklighet. För Joëlle Léandre är allt känsla. Hon improviserar. Inför varje nytt stycke kastar hon sig ut, handlöst och har ingen aning om vart hon ska landa. Det är kroppen som spelar. Kroppen som leder henne. Hon säger själv att det är som att befinna sig på en slak lina över ett stup. Hon får kontrabasen att svänga, dundra och vibrera, eller smyga fram tonerna knappt hörbara. Hon är ett med sitt instrument. Drar med stråken, svingar den i luften, knäpper med fingrarna och låter andningen blanda sig med tonerna tills rösten frigör sig och övergår i en ordlös rytmisk sång som är kraftfull och skör på samma gång. Joëlle Léandre är djupt mänsklig. Ibland når hon inte ända fram, men som hon säger, att misslyckas betyder ingenting, världen är inte perfekt, det viktiga är att våga ta risken, att inte vara rädd. Och så kastar hon sig ut i ett extranummer. Hon kunde vara syster med Patti Smith. Hon berör utan att behaga. Hos henne finns ingenting av kvinnlig inställsamhet. Istället står hon där, bredbent som en kraftfull urmoder och inom oss vibrerar musikens innersta väsen. Livet.

Joëlle Leandre spelade på Klubb 19 Västerås 1 oktober 2016, arrangör Nya Perspektiv. Foto: Olle Grönwalls