Femtio nyanser av en hjälte

Staten har färdigställt en medieutredning. Den presenterades ungefär samtidigt som USA valde en ny president. Så här skrev utredaren Anette Novak om bakgrunden till uppdraget, eller ”den mörka fonden”, som hon uttryckte det:

Minskad användning av traditionella medier, nedmontering av journalistiken, på ort efter ort, och en likriktning av innehållet, i klickjaktens kölvatten.

Novak konstaterade också att: "19 månader har gått och utvecklingen har bara accelererat":

Polariseringen och desinformationen ökar – det är allt svårare att skilja sant från falskt.
Fler och fler attraheras av förenklade politiska budskap, halvsanningar och ibland rena lögner.

George IV 1825, British Museum.

En teori, med anledning av ovanstående:

Medierna har förlorat trovärdighet.

Mänskligheten söker svar.

Alla är uppkopplade, ingen kopplar av.

Tillvaron är fragmentariserad.

Vi tror inte på något. Vi tror på allt.

Objektiv sanning finns inte.

ALLT ÄR FIKTION!

I denna fiktionens värld, som vi nu alltså lever, får vi inte glömma att, som Edward Said och Wolfgang Iser brukade säga; text skapar verklighet och läsaren skriver texten, i vilken ordning vi nu vill ha det.

Filosofen Kendall Walton har ägnat sig åt den i sammanhanget nödvändiga (och oundvikliga) fantasin och påpekar att den hänger ihop med verklighetens rekvisita, om den så kommer i form av konst, litteratur, eller varför inte en kortlek: ”Real things prompt imaginings;  they are objects of imaginings; and they generate fictional truths.”

På det här sättet skapar varje människa sin egen värld, sin egen berättelse. Och det finns kollektiva fantasier. 

För att förstå vår samtid - och förutspå en framtid – brukar det sägas att vi ska gå till historien. ”Historielöshet är farligt”, sa Lotta Lundgren senast häromdagen. Sålunda måste vi nu vända oss till litteraturhistorien. Vilken typ av karaktärer har gjort avtryck, blivit framgångsrika, ja rent av populära, där? Vilka karaktärsdrag har en typisk hjälte?

Hjälten, är först och främst:

En man.

I sin gestalt var han lik ett i bergen uppvuxet lejon som i förlitan på egen kraft, med flammande ögon, vindpiskat, blött av regn tränger in bland får eller oxar eller förföljer skogens hind, och ansatt av hunger till och med river småkreatur i skyddade fållor: sådan, i all sin nakenhet, men tvingad av nöden trädde Odyssevs fram inför skaran av lockiga flickor.  

En stark, modig, förnuftig och överordnad man, med stora tillgångar och makt.

You and I are such similar creatures, Vivian. We both screw people for money.

En man, som spelar med sina tillgångar, på Casino Royal eller någon annanstans, en player..

So, how about a drink at my place? Totally innocent, no funny business. Just full sex.

En man, som kan erövra, inte bara fotomodell efter fotomodell, utan halva världen. 

Why don't you have some more wine... 

and tell me more about practicing French-kissing... 

with the other girls at school... 

– It wasn't French-kissing. 

Don't care. Make it up. That's an order, Jones.

En man med stalkertendenser (om ni ursäktar)

Am 27. Oktober abends  

Ich habe so viel, und die Empfindung an ihr verschlingt alles; ich habe so viel, und ohne sie wird mir alles zu Nichts. 

En man, som bygger sitt imperium med hjälp av fallossymboler (med risk för att svära i kyrkan: Harry Potters kvast!?)

En ensam, hård och lite farlig man, som inte litar på andra människor.

No, Anastasia. Firstly, I don’t make love. I fuck… hard. Secondly, there’s a lot more paperwork to do, and thirdly, you don’t yet know what you’re in for. You could still run for the hills. Come, I want to show you my playroom.

 En man, som kan ta sig friheten att säga lite vad som helst

She’s tolerable, I suppose.. but not handsome enough to tempt me..

 göra lite vad som helst

Nu skriver vi ett kontrakt på att jag får dominera dig genom grov våldsporr, men vi måste ha ett kodord så att du inte råkar dö på kuppen. Förstår du inte det!?

 eftersom han ändå inte menar det 

Förstod du inte att jag bara ville testa dig, att jag bara låtsades vara förlovad med Miss Ingram!?

 eftersom det ändå bara är ett missförstånd

Det var jag som blev lurad, att gifta mig med djävulen själv, besten från helvetet.

 och eftersom han ändå kommer att visa sig vara godhjärtad.

Jag hade väl inget annat val än att låsa in min svarta fru på vinden, hon var ju galen! Det var för vår skull!

Vad förvånade vi blev när Fifty Shades of Grey slog så hårt. Ändå har vi fått lära oss att beundra sådana här hjältar, när de dyker upp. Vi har fått lära oss att inte lita på deras otrevliga sätt, misogyna eller rasistiska utspel. Vi har fått lära oss att tro på en sanning under ytan istället, en dröm som blir verklighet, ett lyckligt slut..

Jag är vampyr, men suger inte människoblod, i alla fall inte ditt, jag lovar!

Trump och 90-talsförnekelsen

Trump vann. Och jag tänker på en svensk fiktiv roman om Förintelsen: Vibeke Olssons Molnfri bombnatt från mitt av 90-talet. Utgiven före den svenska skulddebatten, i ett Sverige som krampaktigt lutade sig mot Neutraliteten, som om ordet i sig gav oss fria ryggar.

Att följa huvudkaraktären Hedwig, är som att läsa av var vi stod då, på den tiden. Hedwig är nämligen ett offer för omständigheterna. Hon går med i Hitlers ungdomsparti och bär den bruna uniformen. Visserligen håller hon inte med om allt nazisterna säger om judar, men likväl fäster hon partinålen i bröstfickan. Hon flyter med. Det går inte att klandra henne. Hon är ju bara ung. Till synes utan val.

Hon ser några judar bli illa behandlade, och reagerar med bestörtning. I tysthet. Hon slår inte uppåt och inte heller neråt. Hon är bara tyst. Flackar med blicken. Blir alltmer inträngd.

Till synes utan val. Till synes utan skuld.

Sedan: En krossad illusion senare. Efter skulddebatten och Göran Perssons ”Om detta må ni berätta”-kampanj. Efter granskningen av Sverige under Förintelsen, har även litteraturen svängt åt ett annat håll.  

Skulden och skammen är själva fundamentet i dagens svenska Förintelseroman. Huvudkaraktärerna har faktiskt blod på fingrarna. Det är den stora skillnaden. Men i förnekelsen av den egna skulden upprätthålls vardagen, det viktigaste för överlevnaden. Med andra ord: Blodet stänker. De håller i kniven. Sedan går de in i ett annat rum och kokar kaffe.  

Offret har blivit förövare. Vi vågar se det nu.

Och Trump, var kommer han in i allt det här? Jag bara känner på mig att allt hänger ihop. Vad säger ni?

Hej

För ett år sedan var jag litteraturstudent och skrev följande om mitt arbete kring en hemtenta:

En intressant författare skriver i många dimensioner och vill förmedla något väsentligt om människans natur. I Woolf är det kvinnan, självförnekelsen, dödslängtan som talar till mig när jag läser. Blommorna och festerna som slår upp som fyrverkerier mot en hopplöst oändlig natthimmel som snart ska bli lika svart igen. Fyrverkerier som presenterar natten för oss, som gör den synlig. Den existentiella meningslösheten och ångesten bultar som mest i det ytliga, i det perfekta. 

Clarissa är så populär, och så ensam. Det finns inga vänner, bara bekanta. Det finns ingen varaktighet, endast blommor. 

Ja, jag har skrivit som i ett feberrus, och jag har tvingat mig själv långt ner i djupen för att förstå Woolf. 

Jag är lycklig när jag får göra det, när jag får skriva tolv timmar i sträck. När jag får reflektera kring människans väsen och innersta natur. Genomföra psykoanalys av skickligt tecknade karaktärer. 

Eller av författaren själv. 

Summa summarum: Jag var lycklig som litteraturstudent. Det som gjorde mig lycklig var studiet av människan; det vill säga av karaktären eller författaren. Symbolerna och tecknen som fladdrade ut från textmassan som beigespräckliga fjärilar, alldeles kamouflerade, hemliga. Ändå ditlagda.

Att läsa en sida flera gånger för att försöka få fatt i en sådan fjäril. Att nästan få huvudvärk. Se i kors. Och sedan fånga den. Det var lycka, ren och skär.

Genom Karins magasin får jag fortsätta vara i ett litteraturnördigt unikt sammanhang, och sorgen, förlusten av litteraturstudierna känns inte lika stor. Tack för att jag får vara med, Hanna, Helena och Jenny!

Genreteori på sängen

Jag står framför spegeln, men ser inte mig själv. Ser bara vad jag inte är. Eller?

Den här historian börjar med viskningar, kl 06.00 en söndag morgon. Varseblivning, utan tankar, om det är möjligt, somnar om. Kl 08.00 står två uppspelta kompisar, tredjeklassare, bredvid sängen.

– Pannkakstårta!
– Och bananer fyllda med choklad!
– Och blåbär rullade i choklad!
– Och kaffe till dig!
– Med skummad mjölk!
– Men det fanns bara amaretto-smaken, den där du inte tycker om, haha!
– Vi har arbetat sedan klockan sex imorse!

Medvetandet. Jag ler. Uppskattar. Ser frasiga kanter av, som det ska visa sig, fullkornsdinkelpannkakor stekta i (svenskt!) smör (”vi hittade receptet på internet, snodde din telefon när du sov!”), och en (len!) chokladganache ("vi smälte 150 gram choklad och rörde i en matsked varmt vatten, det blev så jättebra!”), dekorerad med mandarinklyftor. Blåbär och bananer. Kaffe. Knock, knock, knockin’ on heaven’s door, låter från någonstans.

– Jag hörde att Dylan är din favorit!

Detta är inte sant. Fyller jag år?

– Nej, vi ville överraska dig med frukost på sängen!
– Och så har du försökt hindra oss så många gånger, från att göra sötsaker på morgonen!
– Det var därför, vi gick upp så tidigt!

Kategorisering är ogörlig. Den är inte ens intressant. Genreteori handlar om kommunikation och identifikation, snarare än definition. Jag vill lägga ut på Facebook. Pannkakstårtan löser världskrisen! Min dotter är ett geni! Men så minns jag. Chokladen. Sockret. Om ändå det ena kunde utesluta det andra. Men det finns inga dikotomier i genrernas värld.

Jag går in i köket. Ytterligare en bild. Diskbänksrealismen. Eller är det naturalism? Gycklarmössan plingar till när jag lyfter upp den från påsen med halvsmälta blåbär. Lite saft har runnit in under tomteluvan och det kullvälta rivjärnet.

Enligt Edward Said kan en text skapa, inte bara kunskap om, utan själva verkligheten den tycks beskriva. Med tiden kan den kunskapen och verkligheten forma en tradition, eller diskurs, som i sig ger upphov till nya texter.

Står i duschen. Funderar över vad som just inträffat. Känns som en dröm. På väg ut träder meningen fram, genom imman på spegeln. Jag tittar på mig själv och orden: Hopas Du blev glad för frökosten! 

Aaah, det är sant! Jag skulle aldrig skriva Du med stor bokstav.

Bli smartare av träning!

Så väl minnet som kreativiteten förbättras av att svettas i minst trettio minuter två-tre gånger i veckan. Det är vetenskapligt bevisat. Anders Hansen, som är överläkare i psykiatri menar att rörelse och aktivitet helar hjärnan. Träningen gör dig helt enkelt smartare. Så nu finns det inga ursäkter, dags att ladda inför veckans träningspass! Och liksom Karin Westman Berg ta cykeln!

Bilden på professor Karin Westman Berg är hämtad från Uppsala universitets hemsida. Hon var inte bara pionjär inom feministisk forskning, hon donerade sin boksamling till Mälardalens Högskola och har nu fått en feministisk litteraturblogg uppkallad efter sig. Välkommen till Karins magasin. 

Tha páme peripátou! Walk and talk?

qa pame peripatou! 

Ofta är sinnesupplevelserna som starkast närvarande när de förblir okommunicerade, verbalt och skriftligt. Men ibland är det precis tvärtom. Inte förrän de transponerats ner på papper så är de verkliga. Verkligare. Som Virginia Woolf uttrycker det "För många författare verkar erfarenheten inte äkta förrän den klätts i ord."

Att vara en skrivande människa och att vara författare är vitt skilda saker. En hängivelse och en funktion. Kanske är det när den personliga visionen resonerar i funktionen, kristallklar och sann, som den kan bli en tråd i vår gemensamma väv. Att skriva kan också vara att minnas, kanske det som vuxit fram i kropp och själ under promenaden. 

Virginia Woolf skriver om sina promenader i London, i essän Street Haunting. I skymningen är hon som osynlig, insuper livets mysterier längs gatorna i promenadens stream of consciousness. Människorna och antikvariatets böcker är fria och vilda. Och blyertspennan ursäkten för att ge sig ut i vimlet och promenera.

Att skriva kräver mod. Mod att följa textens sanning, att våga vara konkret, att formulera det som skulle kunna vara möjligt, att göra urval och vara stringent. Mod att följa inspirationen, hänge sig åt hantverket, misslyckas och slutligen i den minsta detaljens skärpa finna det allmängiltiga. En slingrande väg utan slutdestination.

Aristoteles undervisade sina studenter gående längs stigarna i Lykeion; Peripatetiker, "de som går omkring". Hans promenader förefaller ha gett resultat, då han skrev ner vårt äldsta kända litteraturteoretiska verk, Om diktkonsten. Stoikerna promenerade i en av Athens pelarhallar, Stoa Poikile. Självbehärskningen och ett klart omdöme var idealet, med logos som högsta princip. De utsatte sig inte för naturens skiftningar och begränsade sina promenader till stoans skydd. Jag tror inte att de promenerade tillräckligt.
 
Inom politik och näringsliv ägnar de sig också åt promenader, gärna under benämningen ”walk and talk”. Ibland görs det under tidsoptimeringens paroll. Men egentligen kanske det är en längtan bort från logos? Bort från ordning, kontroll, enhet och kvartalsrapporter? Kanske gör sig Julia Kristevas det semiotiska påmint, förutsättningen för det symboliska?
Släpp loss! Låt det flöda! Låt det ostyriga, poetiska ta plats. Förr eller senare dyker ju det bortträngda upp.

Kanske sätter någon till slut syntaxen i halsen och Power Point presentationen börjar slumpmässigt att kastas om? Med orden krypandes över sidorna, och fragmentarisk poesi med rytm och klang bildas och förvandlar mötet till en upplevelse. Något sinnligt. Kanske blir någon så inspirerad och hängiven att det skrivs ner på papper? Med blyertspenna. Upplevelsen genomgår en intersemiotisk översättning och blir till konst. 

Och kanske någon inser att kultur och bildning inte är så tokigt. 
Inte kan den goda ingenjörskonstens höga status, en förflackad skola och en liknöjd medelklass med människan på konsumismens altare leda till humaniorans död? Nej, naturligtvis inte. Men väl nedmontering av värden, bildningens bortträngande. Och ett utrymme för föraktet att dra in ny luft i lungorna. 

Och tillbaka till Grekland. Alla vägar bär till Athen. Hur långt har vi vandrat sedan Platon, som ansåg poeterna syssla med förljugenhet? Deras verk inte ens skuggor av verkligheten, utan mimesis av grottväggens skuggor där verkligheten fladdrar förbi. Ska konst för alltid vara kontradiktorisk logos, eller är de en binär opposition?

Idéer kopplas samman och tränger upp till ytan när syre och energi flödar i systemet och sätter igång processer. Olika vetenskapsgrenar ser kopplingen mellan fysisk aktivitet och hjärna och den intuitiva intelligensen talar om det för oss. Att promenera är verksamt för kreativiteten.

"Jag älskar att promenera i London", säger Mrs Dalloway som under hemmets tak förgår i kuvad perfektion. En existens endast i relation till en annan. Hon njuter av ärendet att inhandla blommor. Promenaden är en förflyttning inte enbart i rum utan i känsla och tanke. Hon kliver ut ur hemmet, oikos, till staden, polis, och blir en egen person. En kvinnlig flanör. En Medea som står i sin egen kraft.

Författaren utsätter sig längs Londons gator för väder, människor och liv. Hon färdas längre än gatorna räcker. När hon återvänder till hemmets välordnade värme, så är blyertspennan allt som finns kvar.

Låt oss promenera!

Källor:
Julia Kristeva, Sémiotique et symbolique ur La révolution du langue poétique, 1974, sv övers Ebba Witt-Brattström, Det semiotiska och det symboliska, ur Stabat Mater, 1990
Platon, Staten, bok 7
Margret Williamsson, A Woman's Place in Euripides' Medea, ur Euripides, Women and Sexuality,  (red. A. Powell), 1990.
Virginia Woolf, Mrs Dalloway, 1925
Virginia Woolf, Street Haunting, 1927, sv övers Gun R Bengtsson, Att strosa omkring på gatorna. Ett Londonäventyr, ur London, 2009