Konsten att beskriva det obeskrivbara

Kön ringlar genom konferensvåningen. Det är varmt och tygkassarna tyngs av program och böcker. Vi ser förvirrat på varandra där vi köar vid rulltrapporna. Vi väntar lydigt nedanför den vänstra som ska ta oss till rätt seminarium. Någon säger att hen ska lyssna på något helt annat och glider förbi och upp i den högra. Jag tänker att det omöjligt kan vara fri lejd på nästa våning mellan seminariesalarna. Kön rör sig sakta och när vi äntligen kommer upp finns ingen avspärrning.

Mitt i vimlet och kommersen söker människor stillhet. En poetisk sfär. Vi smyger in i den enorma salen. Och där är hon ikonen, Patti Smith, musiker, bildkonstnär och författare. Hon berättar i samtalet med förre ärkebiskopen KG Hammar om sin uppväxt i en religiös familj. I hemmet lästes många heliga böcker och barnen uppfostrades till att ifrågasätta allt. Hon säger att vårt kall är det vi är och att själv så söker hon konstant estetiska ideal.

Hon hade en idé när hon var liten, om att bli missionär. Hon ville prata med människor om Gud. Som ett öppet koncept, som i de djupa teologiska diskussioner som fördes hemma vid matbordet. "Och konst handlar om Gud", säger hon och beskriver det som att "dyka in i ditt djupaste". "Oändlig kärlek är Gud och konstnären synliggör det gudomliga". KG Hammar inflikar ödmjukt att "detta är vad vi kallar inkarnation". Tanken känns igen från självbiografiska Just kids, boken där hon berättar sin och Robert Mapplethorpes vindlande historia genom ett svunnet New York. Ett löfte hon givit på hans dödsbädd. Vid tjugo års ålder bar hon en önskan, om att bli konstnär. Robert visste att han var en. Det var skillnaden mellan dem. 

Hon beskriver läsande som "pouring in" och skrivande som "pouring out" och har en förkärlek för den gamla sortens café, där människor just läser, tänker och skriver, vilket manifesteras i boken
M Train. Hon nämner att kanske står M för mind, Mind Train.
När hon skrev M Train så skrev hon om ingenting. Hon skrattar och säger att det är svårare än det låter, "nothingness". Åter en teologisk reflektion från en lyhörd samtalspartner: "Vi måste tömma oss själva för att kunna ta emot det gudomliga."

Rocklegenden och ärkebiskop emeritus möts över mer än intresset för Dag Hammarskjölds Vägmärken och humanism. Samtalet är filosofiskt. De verkar vara ja, nästan själsfränder. 
Hon citerar sig själv, ber om ursäkt, men förklarar att det är precis så hon vill beskriva varför vi skriver. "To prove within a scramble of Words that God exist." Att beskriva det obeskrivliga. Det är uppdraget.

Skulle Dante hålla med? Eller opponera sig? Han som kommer till gränsen för vad som går att beskriva. Han som i den Gudomliga komedins högsta krets når det Absoluta där språket inte längre är tillräckligt. Är han i själva verket en 1300-talets postmodernist?
Skulle Jean-Francois Lyotard uppfatta Smiths hållning som postmodernistisk? Enligt den franske filosofen är en postmodernistisk konstnär just en filosof och har till uppgift att ifrågasätta, ständigt söka i själva sitt uttryck de storheter som är icke-representerabara. Att beskriva det obeskrivliga?

Hon är konstnär. Det är genom konsten hon förmedlar det hon kallar det gudomliga. KG Hammars ord avslutar samtalet. "Som teolog är det för mig fantastiskt att få möta en verklig ikon." De skrattar.
Jag drar mig tillbaka och låter en del av det som strömmat in i mig under dagen, strömma ut på pappret.

Texten innehåller ett fritt urval ur och fri översättning av samtal mellan Patti Smith och KG Hammar, 22 sep 2016, under Bokmässan i Göteborg.

Källor:
Patti Smith, Just kids, 2010
Patti Smith, M Train, 2015
Dag Hammarskjöld, Vägmärken, 1963
Dante Alighieri, Divina Commedia, (1307-1321) 1988
Jean-Francois Lyotard, La condition postmoderne. Rapport sur le savoir, 1979

Den subjektiva tjänaren

Fortsätter att leta skillnader mellan reportage och roman. Läser Anna Jungstrands doktorsavhandling Det litterära med reportaget. Funderar över betydelsen av följande alltså:

I dag betraktar vi skönlitteraturen som mer eller mindre transnationell, och de litterära strategier som reportaget bär måste också betraktas som gränsöverskridande i den bemärkelsen. Men reportagen har inte följt 1900-talets utveckling på samma sätt. Trots att de stora världsreportrarna ger ut sina reportage i bokform som översätts världen över, gör kopplingen till dagspresspublicering och nyhetsredaktionerna att reportagets genre fortfarande står med en fot kvar i sitt nationella sammanhang. Journalistiken agerar fortfarande framförallt i det egna folkets tjänst.

Den nationella utgångspunkten för beskrivningen av världen. Nationell isolering alltså! Unik för journalistiken?

Den nationella utblicken är även en del av den medvetenhet om perspektiveringens betydelse som reportagegenren förmedlar.  Den nationella identiteten kan till viss del liknas vid en subjektivitet i utsträckt form.

Reportagets subjektivitet och skönlitteraturens gränsöverskridande. Objektivitet - en konst alltså?

Hanna Eklund

Källa: Anna Jungstrand, Det litterära med reportaget.

Det är dags att gå ner i källaren och hämta upp de glömda kvinnorna.

När jag frågar efter en av de första svenska ungdomsromanerna; Ulla Bella (1922) av Marika Stiernstedt går bibliotekarien ner i magasinet och kommer tillbaka med en bok från 1948, utan den vanliga biblioteksbindningen. Det är en skolutgåva i mjukband från Svenska Bokförlaget Albert Bonnier. På försättsbladet har boken dubbla stämplar: "Mälardalens Högskola Eskilstuna Västerås" och "Karin Westman Bergs boksamling". Jag har kommit en skatt på spåren! Karin Westman Berg var pionjär inom feministisk litteraturforskning, och här rakt under mina fötter finns hennes samlade boksamling med kvinnolitteratur. Det är dags att lyfta upp den i ljuset. Och fortsätta verka i Karin Westman Bergs anda: välkommen till Karins magasin.

Reportern och litteraturen - en sann historia?

Tron på journalistikens objektiva förmåga att spegla sanning och verklighet. ”Den där gamla villfarelsen”, som litteraturdoktorn Anna Jungstrand skulle ha sagt, eller sa, skrev, rättare sagt, en gång, i DN. I Svenska Dagbladet var det förresten. ”De vurmar fortfarande för den”. På redaktionerna. Kierkegaard vänder sig i graven. Ingen filosof eller litteraturvetare med självaktning skulle säga att den finns, en sann verklighet utanför texten som författaren, genom att träda ur sitt eget kulturella sammanhang och sina egna erfarenheter, skulle kunna förmedla till en läsare.

Anledningen, till detta krampaktiga grepp om det verkligt objektiva?
Jungstrand igen: ”Om journalistik inte är sann, vad är det då som skiljer den från skönlitteraturen? Rädslan för att blanda ihop journalistik och skönlitteratur är i förlängningen en rädsla för att inte kunna skilja verklighet från fantasi.”

En amerikansk professor i journalistik, Doug Underwood, säger att reportrar flyr till litteraturen, för att medierna inte är platsen för sanningen.

Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj lämnade journalistiken för att bli litterär skulptör. Skriva känslornas historia. ”Jag är själens historiker”!

Finns det någon mening med att vända på frågan: Om litteraturen är sann, vad skiljer den från journalistiken?

Om ingenting är verkligt - vad är det då?

Källor:
Jungstrand, Anna. ”Verkligheten ställer till det för journalistiken”. (10/12 2004) SvD
Underwood, Doug. ”Journalism and the novel: Truth and fiction”. (20/6 2011)

Döden, döden

För bara några generationer sedan dog folk lite hur som helst. Och det var inte bara gamla som trillade av pinn. I slutet av 1800-talet dog barn, hemma i sina sängar, efter bara några dagars sjukdom. Elizabeth Lamens backar lite till och tittar på statistiken för London år 1750; då föddes det 2239 barn. Fem år senare var bara 168 av dem i livet. Då gick det inte att värja sig för döden. Men hur är det idag? Och hur gestaltas döden i barnboken? Och då menar jag inte vandrade zombies eller spöken, utan den verkliga döden. Undersökning pågår!

Källa: Children, Death and Fairy Tales, Children´s Literature Review. 31.2 (1995) 

Det finns hemliga dörrar som öppnar sig mot oväntade rum.