Jag är en annan - en årskrönika om brev

Årets igenkänning - Medusas skratt. Le rire de la Méduse. Äntligen fick jag hugga in på denna efterlängtade text. Hur kan Hélène Cixous essä från 1975 resonera så tydligt i kropp och själ? Som ett brev från en kvinna i historien till en annan. Direktadresserat.

Årets spanjor - Julio Medems film Ma ma. Penélope Cruz briljerar. Ett av de där märkliga ögonblicken uppstår, när en kliver ut ur biomörkret och samtidigt som något vuxit sig stort i bröstet, stillsamt undrar: Vad var det egentligen som hände där inne? Magnifikt galet runt ett allvarligt tema. Hon öppnar ett brev med ett besked.

Årets antiklimax - Nobelpriset i litteratur. När någon inte svarar i telefon, så får en skicka brev. Debatten har stormat friskt. Jag tänker inte landa i skyttegravarna i det identitetspolitiska gungflyet. Men kom igen. Behöver jag säga mer?

Årets kulturbråk - Inte så svårt att kora. Trots beef mellan Henok Achido och Adam Tensta, svallvågor kring Åsa Linderborgs debattartiklar och kampen på Kulturhuset (som förvisso började innan årsskiftet) om titeln på Makode Lindes utställning, vilket slutar med Marianne Lindberg de Geers avhopp i protest mot ledningen, så är det ändå Ebba Witt Brattström och Horace Engdahl vi minns. Litteratur i svallvågorna av ett äktenskap. Och när Ebba utbrister Äntligen! så är det inte på grund av en ny Nobelpristagare.

Årets klimax - En iskall Lisa Dahlkvist på straffpunkten. Mot USA. Mot Brasilien. En fantastisk insats i målet av Hedvig Lindahl likaså. Svenska landslagshjältarna tog silver i OS i Rio under ledning av en som kämpat och lyft fotbollen under många år, Pia Sundhage.

Årets spel - Pokémon GO. Plötsligt tittade någon fram bakom varje knut och varje buske. Staden kändes trygg och social när fler vågade sig ut och jag skrattade hela vägen hem i sommarnatten. Jag kan inte annat än jubla.  

Årets flix - The get down. Längtar till säsong 2 som snart stundar. Funkigt och surrealistiskt om hip hopkulturens framväxt bland Bronx brinnande byggnader i ett skitigt 70-talets New York.

Årets skam 1 - I år igen. Hur människor lever i krigets Syrien, hur de tvingas fly och de ihåliga resonemang, som likt en modern kolonisatör avhumaniserar de Andra, som förs av ljusskygga grupperingar som tar allt större utrymme i Europa.

Årets hemligaste - Helena Öbergs och Solja Krapus bubbliga releasefest under Bokmässan i Göteborg. Det kom ett brev.

Årets propagandamaskin - Donald J Trump. Inga brev. Däremot hatretorik och högt uppskruvade tweets.  

Årets skam 2 - I år igen. Hur många människor i världen, som lever under tragiska och ovärdiga förhållanden, men aldrig når nyheterna.

Årets renässansmänniska - Liv Strömqvist. I år aktuell med nya seriealbumet Uppgång och fall, i tv och podden En varg söker sin pod. Hon lyckas vara skarp, dråplig och folkbildande i olika media.

Årets uppercut - Frida Hyvönens Imponera på mig. Hur nära kommer inte hennes novelliknande stycken när de skrivs på svenska? Intimt, nästan som små brev.

Årets hundhuvud - Delmon Haffo, den moderate politikern som kallade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll för hora i direktsänd tv, får bära det. Han satte fingret på de sexistiska strömningar som kryper i maktens korridorer i alla samhällssektorer och det uppskruvade tonläge som genom en ständig glidning i vokabulär och ideologi så sakteliga normaliseras. Han kanske skulle begagna sig av långsammare media, där han får chansen att tänka igenom vad han vill säga. Brev kanske?

Årets nyord - Självklart frågestrejka, på Språkrådets nyordslista som släpps strax före nyår. Det innefattar så mycket. Hur hälften av befolkningen är självklart validerad, bekräftad, medan den andra halvans liv aldrig frågas fram, aldrig riktigt blir till. Kanske vore det bättre om vi skrev brev oftare till varandra? Då skulle vi vara tvungna att lyssna på den andres berättelse för att åter ta upp tråden.

Årets mjäk - Den första svenska Tryckfrihetsförordningen firar 250 år. Samtidigt gör yttrandefriheten platt fall i svensk debatt. Vem som helst kan vräka ut odemokratiska åsikter i sociala media, men vad värre är stå oemotsagda i traditionella media, där journalistikens uppdrag att kritiskt granska, vid flera tillfällen verkar ha glömts bort på bästa sändningstid. En oförlåtlig väg när åsiktsbildning tenderar att bli känslobetonad och faktaresistent. Och Oxford dictionaries nyord 2016 är post-truth. En perifer term som kom att flitigt nyttjas under årets politiska debatter runt britternas uttåg ur den europeiska gemenskapen och  det amerikanska presidentvalet. Och dagspressens liberala grund skakas när populismen gör sitt intåg på ledarsidorna.

Årets skam 3 - I år igen. Fängslade författare och journalister sitter bakom lås och bom för sina ord. Så farliga är ord, tidningar och böcker att de kan omstörta en värld. Som Martin Schibbye konstaterade efter tiden i Kalityfängelset: "Det gick att smuggla in nästan vad som helst, vapen och knark. Men inte litteratur!". Pressfrihetsindex visar att den oberoende journalistiken anfäktas på många håll, vilket leder till självcensur. Turkiet sätter återigen problemet i strålkastarljuset när bland andra författarinnan och människorättsaktivisten Esli Erdogan, 2016 års Tucholskypristagare, fängslas efter en polisrazzia mot dagstidningen Özgür Gündem där hon är kolumnist.
Vi behöver alla kommas ihåg av någon i våra liv. Än mer de som sitter fängslade. Ett brev skänker hopp i den oändliga tid som bara fortgår utan slut. Om detta påminner allt som oftast Svenska PEN, som är de som delar ut priset, på Fängslade författares dag 15 november. Så även Martin Schibbye, som fortsätter att berätta om alla de som ännu sitter kvar.
Så kanske blir det mitt nyårslöfte? Att i vardagen tänka på de som inte är lika fria som jag. Kanske skicka brev?

Årets rörelse - Alla de ideella organisationer och nätverk som bevakat, rapporterat och kämpat för fred, mänskliga rättigheter och kärlek lokalt och globalt, som ser det mänskliga inte endast i de som liknar dem själva.
Eller som Arthur Rimbaud upprepar i Siarbreven, Les lettres du voyant, som skickas till Georges Izambard och Paul Demeny: "Je est un autre".
Är det sinnenas desorganisation, poetens uppdrag och lyriska jag bortom konventionens inlåsning? En grammatisk anomali som pekar på något större. Kan vi tolka det som att jag också är du? Och du är en annan? Och vi hör alla ihop.

Årets nykomling? Karins magasin. Helt klart.

Jessicas tillbakablick 2016

För mig var det här året ett riktigt skitår, men som alla andra år hade det också ljusglimtar. Karins magasin till exempel. En ljusglimt, mer som ett eldklot. Och 2017 kommer det här eldklotet ta fart, det känner jag på mig. Så medan Trump och andra galningar gör världen lite mer osäker, kommer vi dundra genom nät och rymd och verka för kultur, demokrati, själ och litteratur.

Personligen önskar jag mig mer lugn och harmoni av 2017. Mer svar av typen: Det rullar på, och det knallar och går. Mindre drama, helt enkelt. För världen önskar jag mig detsamma.

Men nu en tillbakablick på året som har gått. Skriver så mycket jag hinner.

Årets...

Start av litterär salong: Karins magasin. Helt klart.

Rörliga: Har sett många filmer i år, men den som står ut riktigt ordentligt är Florence Foster Jenkins. Baserad på en sann historia, med fantastisk casting. Intressant, med tanke på att mitt förra inlägg handlade om att ge upp. Florence har alla förutsättningar att bli en stor sångerska, men saknar förmågan. Ändå fortsätter hon kämpa. Jag skrattade och grät i salongen, för så blir det med ett sylvasst manus och toppenskådisar. Men nu, när jag tänker efter: Hur mycket skulle hon inte ha kunnat åstadkomma om hon hade GETT UPP? Hon var ju både smart och briljant.

Avdamning: Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson. Läste den som tonåring och blev alldeles uppslukad. Nu läste jag den igen, och fortfarande måste jag medge att den är både fängslande, tänkvärd och en sällsynt bladvändare. MEN: Är den inte lite grund? Lite oreflekterad? Lite av typen: Vi skildrar en nazist som inte fattade någonting, som inte har en endaste liten bloddroppe på sig. Som inte egentligen bär skuld. Det var intressant att damma av den just nu, när de osäkra tiderna är tillbaka. När vi måste inse att det inte är monster som står i vallokalerna och röstar på Trump. Det är vanligt folk. Om vi inte ser det, då har vi ju inte lärt oss något.

Tragiska: Att somliga bibliotek här i Västerås tvingas stänga tidigare för att det blir stökigt och hotfullt om kvällarna. Biblioteken ska inte stänga ner, de ska ha öppet längre och öka bevakningen. Bibliotek är livsviktiga för så många barn, ungdomar och gamla. I synnerhet i dessa områden.

Serie: För min del, Stranger things och Skam. Den första, en frossa i 80-talet. Men även en blinkning till samtiden, till undre världar och en känsla av osäkerhet och fara. Den andra, en flashback till tonåren. Ni vet, den där tiden då känslor var allt, egentiden togs för given, elaka rykten var den verkliga faran och då en enda blick kunde analyseras en hel vecka. Eller två.

Skandal: Okej, mycket i världen är skandalöst just nu. Men från det stora till det lilla, då. I mitt jobb som studie- och yrkesvägledare har jag upptäckt att ett visst gymnasieprogram inte finns i Västerås, faktiskt inte i hela Västmanland. Det är inget mindre än det humanistiska programmet med kulturinriktning. Samma program med språkinriktning finns. Men för dem som bara vill förkovra sig i litteratur och kultur, utan att behöva djupdyka i latin och språk, finns alltså inget alternativ. Synd. Mycket synd. Dessa elever är dock mer än välkomna att joina oss på Karins magasin. Läslusten frodas här!

Tant: Jag själv, när jag tillsammans med min bonusdotter, äntrade Tubecon, galan för youtubers och deras fans. Jag förstod inte någonting och kände inte igen någon. Försåg henne med autografblock och en läsk medan hon köade. Annars kunde jag inte bidra med annat än min närvaro. Men efter denna gala har jag tittat på flera klipp av Tomas Sekelius som jag måste säga är mer än okej som idol för en tioårig tjej. Queer, kreativ, känslig och snäll. (Och fräsig, som min farmor skulle ha sagt.)

Spänning: Sanningen av Solja Krapu och Helena Öberg (som också bloggar här). En relationsroman som höll mig i sitt grepp till sista sidan. Kröp sig inpå likt en thriller. I stället för knivar och blod; sårade känslor, väntan, åh denna väntan. Efteråt kom frågan: Vem är egentligen förövaren? Och vem är offret?

Årets brev: Min kära Jenny skriver i sin årskrönika om diverse brev. För mig var brevet som kommunikationsform en röd tråd genom året. Min mans brevväxling med diverse kriminella gangsters i USA har berikat vår annars rätt så monotona vardag. Rätt vad det var låg de där på dörrmattan. Rejält tummade. Skrivna med händer som fått lära sig riktig skrivstil en gång i tiden. Jag säger bara: Alcatraz, Och sedan säger jag: Hösten 2017.

Kraften i att ge upp 1.

Vi lever i en tid där drömmar är en rättighet. Där vem som helst kan bli vad som helst. Där utbildning är för alla och där kändisskapet kan vara ett youtubeklipp bort. Att sikta mot stjärnorna är en självklarhet för många. Själva siktandet, alltså.

Men alla kan ju omöjligt bli astronauter.

Samtidigt har vi inte fått lära oss att släppa taget om våra drömmar. Envishet är en dygd. Begreppet ”mot alla odds” förknippat med beundran. Vi ska kämpa, kämpa in i kaklet. Vem som helst kan bli en Zlatan bara kämpaglöden finns där. Eller?

Kan verkligen vem som helst bli vad som helst? Och mår vi bra av det tankesättet?

För några år sedan närde jag en dröm att bli psykolog. Tre gånger gjorde jag högskoleprovet. Men den där satans matten stod i vägen mellan mig och min dröm. Det var frustrerande. Under lång tid kändes det som om jag stångade mitt huvud in i en vägg som aldrig ville ge vika. Jag hade ju varit van med att få det mesta som jag ville. Varför kunde jag inte också få det här?

När jag tittar tillbaka ser jag det som att jag stod med en hantel halvvägs upp. Jag orkade inte bära den ända fram. Inte heller ville jag släppa den. Med båda händerna upptagna, kunde jag inte ta mig för något nytt. Medan jag kämpade för att nå min dröm om en egen psykologmottagning levde jag med kropp och själ i en illusion.

För framtiden hade jag ju inte. Den är overklig. Det enda som jag hade var nuet. Hur jag mådde just då. Vad jag gjorde just då. Vilka jag hade omkring mig just då.

Så kom dagen då jag satt på ett café med pensionärer omkring mig, och äntligen tillät mig själv att ge upp. Jag hade gjort högskoleprovet för tredje gången, och det hade som vanligt gått åt pipan. Jag drack mitt kaffe, och kände efter. Känslorna kom så klara. Sorgen över drömmen som krossats och lättnaden att äntligen få gå vidare.

För att förenas med flödet i nuet måste vi ibland ge upp. Släppa hanteln så att den smäller i golvet och rullar i väg. Frigöra våra armar. Andas igen. Låta blodet få flöda fritt i kroppen. Massera de stela lederna som hållit tyngden uppe.

Det kan handla om så mycket. Om en relation som stagnerat eller tar vår energi. Om en arbetsplats som suger. Om den där boken vi har på nattduksbordet som aldrig blir utläst. Om vårt eget kreativa projekt som gått i stå och inte längre föder någon lust. Om saker vi oroar oss över men inte kan påverka. 

Eller om något vi står och tittar på i ett teleskop. Den där stjärnan. Stjärnan som är så långt bort.

Men i stället för att stå och glo på en stjärna, borde vi lyssna på våra andetag. På kroppen som är alldeles nära. Som känner dig utan och innan, och som försöker viska tusen kloka saker. 

Att ge upp kan vara att ge kraft åt den rösten. Att släppa det förgångna eller framtiden, och se nuet. Att låta kroppen och själen få interagera med dagen. Dagen som är idag. Som bär på nya möjligheter. Alltid nya möjligheter.  

Inför 2017 vill jag slå ett slag för att ge upp. Att vara uppgiven behöver inte vara ett dåligt tillstånd, som vår tid har sagt oss. När jag satt på det där pensionärscafét var jag uppgiven, men långt ifrån olycklig. Jag tittade på pensionärerna omkring mig och tänkte: Ni har levt så mycket längre än mig. Och här sitter ni nu och dricker kaffe. Vissa av er är rena och klara i ögonen, andra hårda och bittra runt munnen. Jag vet vem jag vill vara när jag sitter här och dricker mitt kaffe om 40 år. 

Gott nytt år!

Digambara: Kalagni (av och med Virpi Pahkinen)

                                               Virpi Pahkinen och Pontus Sundset.                    Fotograf: Mattias Lindbäck

Det finns ord som är slitna, som jag aldrig använder. Men plötsligt dyker rätt tillfälle upp.

Koreografin utstrålar en ursprunglighet och tidrummet forsar fram och står samtidigt blickstilla i ett dynamiskt nu. Vi rör oss mellan det dova och djupa och rent flytande ljus. Det genuina utforskandet utstrålar en vördnad för livet. Det är en kroppens upplösning, en symbolisk reinkarnation. Det är människan som djur och gudomlig, bortom alla kategorier. Händernas kloliknande former som tillhörande insektsliknande organismer.

Under titeln döljer sig tre verk. Det inledande är Kalagni av och med koreografen och dansaren Virpi Pahkinen. Hon färdigställde sitt verk i Indonesien och har i omgångar turnerat med Mugiyono Kasido från Java. Mugi fick idén till det andra verket, sitt solo Kabar kabur, under kaoset i hemlandet på 90-talet. Det är känsligt, humoristiskt och med samhällskritiken knackande på axeln. Hans lätta smidiga kropp gör solot närmast tyngdlöst.

Vi befinner oss i gränslandet mellan dans och ritual. Virpis skapelse Digambara, den tredje delen, är mystisk och magisk (där kom ordet!). Vi rör oss som från en urtid längs en evolution av mänsklighetens och universums energier. Hon är stark. Sedan undanglidande i tydlig kontrast till Pontus Sundsets kraftfulla närvaro. Hans gestalt växer genom de olika krafter han står inför. När de tre möts med sina olika uttryck och kroppar blir resultatet inte annat än rörande. En ömhet för människan väcks i denna schamanistiska virvel.   

Virpi Pahkinen har ett eget formspråk, inspirerat av det orientaliska och asiatiska. På sina många resor samlar hon tyger som sedan förvandlas till organisk scenkostym. Samarbetena med skickliga konstnärer för kostym, ljus och musik bygger den böneliknande helheten. Hon är en prisad internationellt verksam koreograf som inte började dansa förrän hon var 15 år, och som om hon dansade balett för länge sedan skulle ha varit pensionär. Vilken tur att hon började och att hon inte slutat. Hennes verk, där kontraster smälter samman, gör att jag lämnar salongen med klarare blick.

Recension av Digambara på Västmanlands teater, Västerås, 21 november 2016.
Föreställningen hade premiär 24 september 2011 på Jogja International Performing Arts Festival, Jogjakarta, Indonesien.

Gråt inte - forska!

En av våra stora inspirationskällor, Karin Westman Berg, blev både professor i litteraturvetenskap vid Uppsala Universitet och ledande gestalt inom feministisk litteraturforskning. 

Hon drev projekt för att föra fram bortträngda kvinnliga författare, var under många år aktiv i Fredrika Bremer-förbundet och samlade i slutet av 60-talet författare och forskare till ett könsrollsseminarium, som så småningom ledde till grundandet av den feministiska organisationen Grupp 8. 

En uppmaning Karin Westman Berg gärna kom med och som blev ett begrepp inom kvinnorörelsen, samt titeln på en av hennes böcker, är: 

Gråt inte - forska!

Detta vill vi påminna om, så här i nobelveckan, och visa ett klipp med kvinnor som förändrat världen.

Torsdag

Vi finns ju här. I orden, tanken och tangenten. Men även i minusgraderna, julhetsen, på gatorna i Västerås. Vi kommer alltså finnas både här, och där - i fysisk form.

Och vi vill träffa er på torsdag!

Vad:
Plats: Slottsgatan 19.
Tid: 8 dec,

Bilderboken vidgar språket

I samband med förra årets Augustprisgala fick jag frågan om jag tyckte att bilderboken borde ha en egen priskategori, då tvekade jag. Jessica Schiefauer däremot – som tog emot sin andra August-statyett – tvekade inte. I sitt tacktal utmanade hon Förläggarföreningen och menade att det var dags att instifta en ytterligare kategori – bilderboken. Vid närmare eftertanke håller jag med Schiefauer, inte för att det har blivit trångt i barn- och ungdomskategorin, utanför att bilderboken behöver ta plats. Bilderboken är inte längre en småbarnsbok, vikt för högläsning och riktad till små barn, begreppet är vidare än så. Bilderboken har blivit en egen konstart. Den är poetisk och musisk. Den väcker något inom oss bortom orden. Den vidgar språket.

En av förnyarna inom genren; Anna Höglund, fick nu i veckan årets Astrid Lindgren-pris och tidigare i år ett hedersomnämnande i Bologna Ragazzi Award – ett av världens främsta barnbokspriser. Höglund gör inte fantastiska barnböcker, hon gör fantastiska bilderböcker som utmanar gränserna för vad som ryms i en bilderbok. Hennes bilder är surrealistiska, måleriska, modernistiska kollage med en närvarande samtid – långt borta från bilderboksidyllen. Ett slags egensinnig crossover-litteratur om existentiell ångest. Hon inleder Om detta talar man endast med kaniner (2015) med raderna:

”Jag kom till världen en vårdag för tretton år sedan. Jag ångrade mig nästan genast. ”

Bilderna är mörka och huvudkaraktären är en vit kanin med långa, slokande öron.

I glappet mellan bild och språk, mellan kassörskan på ICA och kaninens sorgsenhet tar poesin plats. Den är en bok inte för barn, inte för unga, utan för alla människor som har ett hjärta. En bok som inte väjer för det djupaste allvaret. Meningslösheten. Höglund gestaltar själens obotliga ensamhet. Och som därför gör tillvaron inte fullt lika mörk och något mindre ensam.

I Att vara jag (2015) ligger texten tätt inpå berättarjaget – en ung tjej, som med lika delar motvilja som fascination får sin första mens. Formuleringarna är samtida, fångade på kornet. Bilderna illustrerar inte texten, de fördjupar gestaltningen genom att liksom texten hålla sig nära berättarjaget. De rymmer realistiska scener, med tjejerna i klassen och storasystern som sminkar sig framför spegeln. Men de är oftare mörka, associativa, en slags drömlika glidningar. När texten intellektualiserar kvinnligheten tar bilderna över. De är djupa sjöar och slutna ögon. Ett ständigt bakomliggande mörker. Och bilden där flugorna är stora som fåglar, där flickan ligger som död under sängen och en människa, varken pojke eller flicka, kvinna eller man sitter på sängkanten, med vit uppknäppt skjorta och antydan till bröst, en människa bortom könsdefinitionen rymmer texten:

”Det är ju bara mig själv jag vill vara, varken tjej eller kille. Bara jag, utan den klibbiga känslan.”

Genom några uppslag följer vi genom ett metanarrativ flickans tecknade serier, som på Liv Strömqvist-artat manér visar på kluvenheten inför kvinnorollen. En roll där kvinnan förväntas vara passiv och anpassningsbar. Och där hennes största tillgång är hennes kropp. En kropp som inte längre kan styra. En kropp som hon hatar.

Det är en bok att läsa om och om igen, eftersom bilderna hela tiden bjuder in till nya läsningar. Det är mörk bok. Det är en försonande bok. Det är en bok som slutar med en gräddig menstårta, ljusnande himmel och ett knallrosa uppslag där Anna Höglund nämner betydelsefulla böcker hon använt i sitt arbete med boken: Det andra könet av Simone de Beauvoir, The Confidence Code av Katty Kay och Claire Shipman och Skammens röda blomma? av Denise Malmberg.

Så alla ni mödrar där ute, visa era barn bilderböcker som rymmer annat än tillrättalagda idyller, så att de inte räds mörkret när de möter Anna Höglund. För Höglunds böcker är inga barnböcker, utan bilderböcker -  värda en egen kategori. 

Femtio nyanser av en hjälte

Staten har färdigställt en medieutredning. Den presenterades ungefär samtidigt som USA valde en ny president. Så här skrev utredaren Anette Novak om bakgrunden till uppdraget, eller ”den mörka fonden”, som hon uttryckte det:

Minskad användning av traditionella medier, nedmontering av journalistiken, på ort efter ort, och en likriktning av innehållet, i klickjaktens kölvatten.

Novak konstaterade också att: "19 månader har gått och utvecklingen har bara accelererat":

Polariseringen och desinformationen ökar – det är allt svårare att skilja sant från falskt.
Fler och fler attraheras av förenklade politiska budskap, halvsanningar och ibland rena lögner.

George IV 1825, British Museum.

En teori, med anledning av ovanstående:

Medierna har förlorat trovärdighet.

Mänskligheten söker svar.

Alla är uppkopplade, ingen kopplar av.

Tillvaron är fragmentariserad.

Vi tror inte på något. Vi tror på allt.

Objektiv sanning finns inte.

ALLT ÄR FIKTION!

I denna fiktionens värld, som vi nu alltså lever, får vi inte glömma att, som Edward Said och Wolfgang Iser brukade säga; text skapar verklighet och läsaren skriver texten, i vilken ordning vi nu vill ha det.

Filosofen Kendall Walton har ägnat sig åt den i sammanhanget nödvändiga (och oundvikliga) fantasin och påpekar att den hänger ihop med verklighetens rekvisita, om den så kommer i form av konst, litteratur, eller varför inte en kortlek: ”Real things prompt imaginings;  they are objects of imaginings; and they generate fictional truths.”

På det här sättet skapar varje människa sin egen värld, sin egen berättelse. Och det finns kollektiva fantasier. 

För att förstå vår samtid - och förutspå en framtid – brukar det sägas att vi ska gå till historien. ”Historielöshet är farligt”, sa Lotta Lundgren senast häromdagen. Sålunda måste vi nu vända oss till litteraturhistorien. Vilken typ av karaktärer har gjort avtryck, blivit framgångsrika, ja rent av populära, där? Vilka karaktärsdrag har en typisk hjälte?

Hjälten, är först och främst:

En man.

I sin gestalt var han lik ett i bergen uppvuxet lejon som i förlitan på egen kraft, med flammande ögon, vindpiskat, blött av regn tränger in bland får eller oxar eller förföljer skogens hind, och ansatt av hunger till och med river småkreatur i skyddade fållor: sådan, i all sin nakenhet, men tvingad av nöden trädde Odyssevs fram inför skaran av lockiga flickor.  

En stark, modig, förnuftig och överordnad man, med stora tillgångar och makt.

You and I are such similar creatures, Vivian. We both screw people for money.

En man, som spelar med sina tillgångar, på Casino Royal eller någon annanstans, en player..

So, how about a drink at my place? Totally innocent, no funny business. Just full sex.

En man, som kan erövra, inte bara fotomodell efter fotomodell, utan halva världen. 

Why don't you have some more wine... 

and tell me more about practicing French-kissing... 

with the other girls at school... 

– It wasn't French-kissing. 

Don't care. Make it up. That's an order, Jones.

En man med stalkertendenser (om ni ursäktar)

Am 27. Oktober abends  

Ich habe so viel, und die Empfindung an ihr verschlingt alles; ich habe so viel, und ohne sie wird mir alles zu Nichts. 

En man, som bygger sitt imperium med hjälp av fallossymboler (med risk för att svära i kyrkan: Harry Potters kvast!?)

En ensam, hård och lite farlig man, som inte litar på andra människor.

No, Anastasia. Firstly, I don’t make love. I fuck… hard. Secondly, there’s a lot more paperwork to do, and thirdly, you don’t yet know what you’re in for. You could still run for the hills. Come, I want to show you my playroom.

 En man, som kan ta sig friheten att säga lite vad som helst

She’s tolerable, I suppose.. but not handsome enough to tempt me..

 göra lite vad som helst

Nu skriver vi ett kontrakt på att jag får dominera dig genom grov våldsporr, men vi måste ha ett kodord så att du inte råkar dö på kuppen. Förstår du inte det!?

 eftersom han ändå inte menar det 

Förstod du inte att jag bara ville testa dig, att jag bara låtsades vara förlovad med Miss Ingram!?

 eftersom det ändå bara är ett missförstånd

Det var jag som blev lurad, att gifta mig med djävulen själv, besten från helvetet.

 och eftersom han ändå kommer att visa sig vara godhjärtad.

Jag hade väl inget annat val än att låsa in min svarta fru på vinden, hon var ju galen! Det var för vår skull!

Vad förvånade vi blev när Fifty Shades of Grey slog så hårt. Ändå har vi fått lära oss att beundra sådana här hjältar, när de dyker upp. Vi har fått lära oss att inte lita på deras otrevliga sätt, misogyna eller rasistiska utspel. Vi har fått lära oss att tro på en sanning under ytan istället, en dröm som blir verklighet, ett lyckligt slut..

Jag är vampyr, men suger inte människoblod, i alla fall inte ditt, jag lovar!