Kraften i att ge upp 1.

Vi lever i en tid där drömmar är en rättighet. Där vem som helst kan bli vad som helst. Där utbildning är för alla och där kändisskapet kan vara ett youtubeklipp bort. Att sikta mot stjärnorna är en självklarhet för många. Själva siktandet, alltså.

Men alla kan ju omöjligt bli astronauter.

Samtidigt har vi inte fått lära oss att släppa taget om våra drömmar. Envishet är en dygd. Begreppet ”mot alla odds” förknippat med beundran. Vi ska kämpa, kämpa in i kaklet. Vem som helst kan bli en Zlatan bara kämpaglöden finns där. Eller?

Kan verkligen vem som helst bli vad som helst? Och mår vi bra av det tankesättet?

För några år sedan närde jag en dröm att bli psykolog. Tre gånger gjorde jag högskoleprovet. Men den där satans matten stod i vägen mellan mig och min dröm. Det var frustrerande. Under lång tid kändes det som om jag stångade mitt huvud in i en vägg som aldrig ville ge vika. Jag hade ju varit van med att få det mesta som jag ville. Varför kunde jag inte också få det här?

När jag tittar tillbaka ser jag det som att jag stod med en hantel halvvägs upp. Jag orkade inte bära den ända fram. Inte heller ville jag släppa den. Med båda händerna upptagna, kunde jag inte ta mig för något nytt. Medan jag kämpade för att nå min dröm om en egen psykologmottagning levde jag med kropp och själ i en illusion.

För framtiden hade jag ju inte. Den är overklig. Det enda som jag hade var nuet. Hur jag mådde just då. Vad jag gjorde just då. Vilka jag hade omkring mig just då.

Så kom dagen då jag satt på ett café med pensionärer omkring mig, och äntligen tillät mig själv att ge upp. Jag hade gjort högskoleprovet för tredje gången, och det hade som vanligt gått åt pipan. Jag drack mitt kaffe, och kände efter. Känslorna kom så klara. Sorgen över drömmen som krossats och lättnaden att äntligen få gå vidare.

För att förenas med flödet i nuet måste vi ibland ge upp. Släppa hanteln så att den smäller i golvet och rullar i väg. Frigöra våra armar. Andas igen. Låta blodet få flöda fritt i kroppen. Massera de stela lederna som hållit tyngden uppe.

Det kan handla om så mycket. Om en relation som stagnerat eller tar vår energi. Om en arbetsplats som suger. Om den där boken vi har på nattduksbordet som aldrig blir utläst. Om vårt eget kreativa projekt som gått i stå och inte längre föder någon lust. Om saker vi oroar oss över men inte kan påverka. 

Eller om något vi står och tittar på i ett teleskop. Den där stjärnan. Stjärnan som är så långt bort.

Men i stället för att stå och glo på en stjärna, borde vi lyssna på våra andetag. På kroppen som är alldeles nära. Som känner dig utan och innan, och som försöker viska tusen kloka saker. 

Att ge upp kan vara att ge kraft åt den rösten. Att släppa det förgångna eller framtiden, och se nuet. Att låta kroppen och själen få interagera med dagen. Dagen som är idag. Som bär på nya möjligheter. Alltid nya möjligheter.  

Inför 2017 vill jag slå ett slag för att ge upp. Att vara uppgiven behöver inte vara ett dåligt tillstånd, som vår tid har sagt oss. När jag satt på det där pensionärscafét var jag uppgiven, men långt ifrån olycklig. Jag tittade på pensionärerna omkring mig och tänkte: Ni har levt så mycket längre än mig. Och här sitter ni nu och dricker kaffe. Vissa av er är rena och klara i ögonen, andra hårda och bittra runt munnen. Jag vet vem jag vill vara när jag sitter här och dricker mitt kaffe om 40 år. 

Gott nytt år!