Jag är en annan - en årskrönika om brev

Årets igenkänning - Medusas skratt. Le rire de la Méduse. Äntligen fick jag hugga in på denna efterlängtade text. Hur kan Hélène Cixous essä från 1975 resonera så tydligt i kropp och själ? Som ett brev från en kvinna i historien till en annan. Direktadresserat.

Årets spanjor - Julio Medems film Ma ma. Penélope Cruz briljerar. Ett av de där märkliga ögonblicken uppstår, när en kliver ut ur biomörkret och samtidigt som något vuxit sig stort i bröstet, stillsamt undrar: Vad var det egentligen som hände där inne? Magnifikt galet runt ett allvarligt tema. Hon öppnar ett brev med ett besked.

Årets antiklimax - Nobelpriset i litteratur. När någon inte svarar i telefon, så får en skicka brev. Debatten har stormat friskt. Jag tänker inte landa i skyttegravarna i det identitetspolitiska gungflyet. Men kom igen. Behöver jag säga mer?

Årets kulturbråk - Inte så svårt att kora. Trots beef mellan Henok Achido och Adam Tensta, svallvågor kring Åsa Linderborgs debattartiklar och kampen på Kulturhuset (som förvisso började innan årsskiftet) om titeln på Makode Lindes utställning, vilket slutar med Marianne Lindberg de Geers avhopp i protest mot ledningen, så är det ändå Ebba Witt Brattström och Horace Engdahl vi minns. Litteratur i svallvågorna av ett äktenskap. Och när Ebba utbrister Äntligen! så är det inte på grund av en ny Nobelpristagare.

Årets klimax - En iskall Lisa Dahlkvist på straffpunkten. Mot USA. Mot Brasilien. En fantastisk insats i målet av Hedvig Lindahl likaså. Svenska landslagshjältarna tog silver i OS i Rio under ledning av en som kämpat och lyft fotbollen under många år, Pia Sundhage.

Årets spel - Pokémon GO. Plötsligt tittade någon fram bakom varje knut och varje buske. Staden kändes trygg och social när fler vågade sig ut och jag skrattade hela vägen hem i sommarnatten. Jag kan inte annat än jubla.  

Årets flix - The get down. Längtar till säsong 2 som snart stundar. Funkigt och surrealistiskt om hip hopkulturens framväxt bland Bronx brinnande byggnader i ett skitigt 70-talets New York.

Årets skam 1 - I år igen. Hur människor lever i krigets Syrien, hur de tvingas fly och de ihåliga resonemang, som likt en modern kolonisatör avhumaniserar de Andra, som förs av ljusskygga grupperingar som tar allt större utrymme i Europa.

Årets hemligaste - Helena Öbergs och Solja Krapus bubbliga releasefest under Bokmässan i Göteborg. Det kom ett brev.

Årets propagandamaskin - Donald J Trump. Inga brev. Däremot hatretorik och högt uppskruvade tweets.  

Årets skam 2 - I år igen. Hur många människor i världen, som lever under tragiska och ovärdiga förhållanden, men aldrig når nyheterna.

Årets renässansmänniska - Liv Strömqvist. I år aktuell med nya seriealbumet Uppgång och fall, i tv och podden En varg söker sin pod. Hon lyckas vara skarp, dråplig och folkbildande i olika media.

Årets uppercut - Frida Hyvönens Imponera på mig. Hur nära kommer inte hennes novelliknande stycken när de skrivs på svenska? Intimt, nästan som små brev.

Årets hundhuvud - Delmon Haffo, den moderate politikern som kallade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll för hora i direktsänd tv, får bära det. Han satte fingret på de sexistiska strömningar som kryper i maktens korridorer i alla samhällssektorer och det uppskruvade tonläge som genom en ständig glidning i vokabulär och ideologi så sakteliga normaliseras. Han kanske skulle begagna sig av långsammare media, där han får chansen att tänka igenom vad han vill säga. Brev kanske?

Årets nyord - Självklart frågestrejka, på Språkrådets nyordslista som släpps strax före nyår. Det innefattar så mycket. Hur hälften av befolkningen är självklart validerad, bekräftad, medan den andra halvans liv aldrig frågas fram, aldrig riktigt blir till. Kanske vore det bättre om vi skrev brev oftare till varandra? Då skulle vi vara tvungna att lyssna på den andres berättelse för att åter ta upp tråden.

Årets mjäk - Den första svenska Tryckfrihetsförordningen firar 250 år. Samtidigt gör yttrandefriheten platt fall i svensk debatt. Vem som helst kan vräka ut odemokratiska åsikter i sociala media, men vad värre är stå oemotsagda i traditionella media, där journalistikens uppdrag att kritiskt granska, vid flera tillfällen verkar ha glömts bort på bästa sändningstid. En oförlåtlig väg när åsiktsbildning tenderar att bli känslobetonad och faktaresistent. Och Oxford dictionaries nyord 2016 är post-truth. En perifer term som kom att flitigt nyttjas under årets politiska debatter runt britternas uttåg ur den europeiska gemenskapen och  det amerikanska presidentvalet. Och dagspressens liberala grund skakas när populismen gör sitt intåg på ledarsidorna.

Årets skam 3 - I år igen. Fängslade författare och journalister sitter bakom lås och bom för sina ord. Så farliga är ord, tidningar och böcker att de kan omstörta en värld. Som Martin Schibbye konstaterade efter tiden i Kalityfängelset: "Det gick att smuggla in nästan vad som helst, vapen och knark. Men inte litteratur!". Pressfrihetsindex visar att den oberoende journalistiken anfäktas på många håll, vilket leder till självcensur. Turkiet sätter återigen problemet i strålkastarljuset när bland andra författarinnan och människorättsaktivisten Esli Erdogan, 2016 års Tucholskypristagare, fängslas efter en polisrazzia mot dagstidningen Özgür Gündem där hon är kolumnist.
Vi behöver alla kommas ihåg av någon i våra liv. Än mer de som sitter fängslade. Ett brev skänker hopp i den oändliga tid som bara fortgår utan slut. Om detta påminner allt som oftast Svenska PEN, som är de som delar ut priset, på Fängslade författares dag 15 november. Så även Martin Schibbye, som fortsätter att berätta om alla de som ännu sitter kvar.
Så kanske blir det mitt nyårslöfte? Att i vardagen tänka på de som inte är lika fria som jag. Kanske skicka brev?

Årets rörelse - Alla de ideella organisationer och nätverk som bevakat, rapporterat och kämpat för fred, mänskliga rättigheter och kärlek lokalt och globalt, som ser det mänskliga inte endast i de som liknar dem själva.
Eller som Arthur Rimbaud upprepar i Siarbreven, Les lettres du voyant, som skickas till Georges Izambard och Paul Demeny: "Je est un autre".
Är det sinnenas desorganisation, poetens uppdrag och lyriska jag bortom konventionens inlåsning? En grammatisk anomali som pekar på något större. Kan vi tolka det som att jag också är du? Och du är en annan? Och vi hör alla ihop.

Årets nykomling? Karins magasin. Helt klart.