Vi har flyttat! Välkommen till karinsmagasin.se

Vi har flyttat, nu hittar du oss på: karinsmagasin.se. En gång i månaden är du också välkommen till vår litterära salong på  Klubb 19, Slottsgatan 19 i Västerås.karinsmagasin.se

Jag är en annan - en årskrönika om brev

Årets igenkänning - Medusas skratt. Le rire de la Méduse. Äntligen fick jag hugga in på denna efterlängtade text. Hur kan Hélène Cixous essä från 1975 resonera så tydligt i kropp och själ? Som ett brev från en kvinna i historien till en annan. Direktadresserat.

Årets spanjor - Julio Medems film Ma ma. Penélope Cruz briljerar. Ett av de där märkliga ögonblicken uppstår, när en kliver ut ur biomörkret och samtidigt som något vuxit sig stort i bröstet, stillsamt undrar: Vad var det egentligen som hände där inne? Magnifikt galet runt ett allvarligt tema. Hon öppnar ett brev med ett besked.

Årets antiklimax - Nobelpriset i litteratur. När någon inte svarar i telefon, så får en skicka brev. Debatten har stormat friskt. Jag tänker inte landa i skyttegravarna i det identitetspolitiska gungflyet. Men kom igen. Behöver jag säga mer?

Årets kulturbråk - Inte så svårt att kora. Trots beef mellan Henok Achido och Adam Tensta, svallvågor kring Åsa Linderborgs debattartiklar och kampen på Kulturhuset (som förvisso började innan årsskiftet) om titeln på Makode Lindes utställning, vilket slutar med Marianne Lindberg de Geers avhopp i protest mot ledningen, så är det ändå Ebba Witt Brattström och Horace Engdahl vi minns. Litteratur i svallvågorna av ett äktenskap. Och när Ebba utbrister Äntligen! så är det inte på grund av en ny Nobelpristagare.

Årets klimax - En iskall Lisa Dahlkvist på straffpunkten. Mot USA. Mot Brasilien. En fantastisk insats i målet av Hedvig Lindahl likaså. Svenska landslagshjältarna tog silver i OS i Rio under ledning av en som kämpat och lyft fotbollen under många år, Pia Sundhage.

Årets spel - Pokémon GO. Plötsligt tittade någon fram bakom varje knut och varje buske. Staden kändes trygg och social när fler vågade sig ut och jag skrattade hela vägen hem i sommarnatten. Jag kan inte annat än jubla.  

Årets flix - The get down. Längtar till säsong 2 som snart stundar. Funkigt och surrealistiskt om hip hopkulturens framväxt bland Bronx brinnande byggnader i ett skitigt 70-talets New York.

Årets skam 1 - I år igen. Hur människor lever i krigets Syrien, hur de tvingas fly och de ihåliga resonemang, som likt en modern kolonisatör avhumaniserar de Andra, som förs av ljusskygga grupperingar som tar allt större utrymme i Europa.

Årets hemligaste - Helena Öbergs och Solja Krapus bubbliga releasefest under Bokmässan i Göteborg. Det kom ett brev.

Årets propagandamaskin - Donald J Trump. Inga brev. Däremot hatretorik och högt uppskruvade tweets.  

Årets skam 2 - I år igen. Hur många människor i världen, som lever under tragiska och ovärdiga förhållanden, men aldrig når nyheterna.

Årets renässansmänniska - Liv Strömqvist. I år aktuell med nya seriealbumet Uppgång och fall, i tv och podden En varg söker sin pod. Hon lyckas vara skarp, dråplig och folkbildande i olika media.

Årets uppercut - Frida Hyvönens Imponera på mig. Hur nära kommer inte hennes novelliknande stycken när de skrivs på svenska? Intimt, nästan som små brev.

Årets hundhuvud - Delmon Haffo, den moderate politikern som kallade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll för hora i direktsänd tv, får bära det. Han satte fingret på de sexistiska strömningar som kryper i maktens korridorer i alla samhällssektorer och det uppskruvade tonläge som genom en ständig glidning i vokabulär och ideologi så sakteliga normaliseras. Han kanske skulle begagna sig av långsammare media, där han får chansen att tänka igenom vad han vill säga. Brev kanske?

Årets nyord - Självklart frågestrejka, på Språkrådets nyordslista som släpps strax före nyår. Det innefattar så mycket. Hur hälften av befolkningen är självklart validerad, bekräftad, medan den andra halvans liv aldrig frågas fram, aldrig riktigt blir till. Kanske vore det bättre om vi skrev brev oftare till varandra? Då skulle vi vara tvungna att lyssna på den andres berättelse för att åter ta upp tråden.

Årets mjäk - Den första svenska Tryckfrihetsförordningen firar 250 år. Samtidigt gör yttrandefriheten platt fall i svensk debatt. Vem som helst kan vräka ut odemokratiska åsikter i sociala media, men vad värre är stå oemotsagda i traditionella media, där journalistikens uppdrag att kritiskt granska, vid flera tillfällen verkar ha glömts bort på bästa sändningstid. En oförlåtlig väg när åsiktsbildning tenderar att bli känslobetonad och faktaresistent. Och Oxford dictionaries nyord 2016 är post-truth. En perifer term som kom att flitigt nyttjas under årets politiska debatter runt britternas uttåg ur den europeiska gemenskapen och  det amerikanska presidentvalet. Och dagspressens liberala grund skakas när populismen gör sitt intåg på ledarsidorna.

Årets skam 3 - I år igen. Fängslade författare och journalister sitter bakom lås och bom för sina ord. Så farliga är ord, tidningar och böcker att de kan omstörta en värld. Som Martin Schibbye konstaterade efter tiden i Kalityfängelset: "Det gick att smuggla in nästan vad som helst, vapen och knark. Men inte litteratur!". Pressfrihetsindex visar att den oberoende journalistiken anfäktas på många håll, vilket leder till självcensur. Turkiet sätter återigen problemet i strålkastarljuset när bland andra författarinnan och människorättsaktivisten Esli Erdogan, 2016 års Tucholskypristagare, fängslas efter en polisrazzia mot dagstidningen Özgür Gündem där hon är kolumnist.
Vi behöver alla kommas ihåg av någon i våra liv. Än mer de som sitter fängslade. Ett brev skänker hopp i den oändliga tid som bara fortgår utan slut. Om detta påminner allt som oftast Svenska PEN, som är de som delar ut priset, på Fängslade författares dag 15 november. Så även Martin Schibbye, som fortsätter att berätta om alla de som ännu sitter kvar.
Så kanske blir det mitt nyårslöfte? Att i vardagen tänka på de som inte är lika fria som jag. Kanske skicka brev?

Årets rörelse - Alla de ideella organisationer och nätverk som bevakat, rapporterat och kämpat för fred, mänskliga rättigheter och kärlek lokalt och globalt, som ser det mänskliga inte endast i de som liknar dem själva.
Eller som Arthur Rimbaud upprepar i Siarbreven, Les lettres du voyant, som skickas till Georges Izambard och Paul Demeny: "Je est un autre".
Är det sinnenas desorganisation, poetens uppdrag och lyriska jag bortom konventionens inlåsning? En grammatisk anomali som pekar på något större. Kan vi tolka det som att jag också är du? Och du är en annan? Och vi hör alla ihop.

Årets nykomling? Karins magasin. Helt klart.

Jessicas tillbakablick 2016

För mig var det här året ett riktigt skitår, men som alla andra år hade det också ljusglimtar. Karins magasin till exempel. En ljusglimt, mer som ett eldklot. Och 2017 kommer det här eldklotet ta fart, det känner jag på mig. Så medan Trump och andra galningar gör världen lite mer osäker, kommer vi dundra genom nät och rymd och verka för kultur, demokrati, själ och litteratur.

Personligen önskar jag mig mer lugn och harmoni av 2017. Mer svar av typen: Det rullar på, och det knallar och går. Mindre drama, helt enkelt. För världen önskar jag mig detsamma.

Men nu en tillbakablick på året som har gått. Skriver så mycket jag hinner.

Årets...

Start av litterär salong: Karins magasin. Helt klart.

Rörliga: Har sett många filmer i år, men den som står ut riktigt ordentligt är Florence Foster Jenkins. Baserad på en sann historia, med fantastisk casting. Intressant, med tanke på att mitt förra inlägg handlade om att ge upp. Florence har alla förutsättningar att bli en stor sångerska, men saknar förmågan. Ändå fortsätter hon kämpa. Jag skrattade och grät i salongen, för så blir det med ett sylvasst manus och toppenskådisar. Men nu, när jag tänker efter: Hur mycket skulle hon inte ha kunnat åstadkomma om hon hade GETT UPP? Hon var ju både smart och briljant.

Avdamning: Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson. Läste den som tonåring och blev alldeles uppslukad. Nu läste jag den igen, och fortfarande måste jag medge att den är både fängslande, tänkvärd och en sällsynt bladvändare. MEN: Är den inte lite grund? Lite oreflekterad? Lite av typen: Vi skildrar en nazist som inte fattade någonting, som inte har en endaste liten bloddroppe på sig. Som inte egentligen bär skuld. Det var intressant att damma av den just nu, när de osäkra tiderna är tillbaka. När vi måste inse att det inte är monster som står i vallokalerna och röstar på Trump. Det är vanligt folk. Om vi inte ser det, då har vi ju inte lärt oss något.

Tragiska: Att somliga bibliotek här i Västerås tvingas stänga tidigare för att det blir stökigt och hotfullt om kvällarna. Biblioteken ska inte stänga ner, de ska ha öppet längre och öka bevakningen. Bibliotek är livsviktiga för så många barn, ungdomar och gamla. I synnerhet i dessa områden.

Serie: För min del, Stranger things och Skam. Den första, en frossa i 80-talet. Men även en blinkning till samtiden, till undre världar och en känsla av osäkerhet och fara. Den andra, en flashback till tonåren. Ni vet, den där tiden då känslor var allt, egentiden togs för given, elaka rykten var den verkliga faran och då en enda blick kunde analyseras en hel vecka. Eller två.

Skandal: Okej, mycket i världen är skandalöst just nu. Men från det stora till det lilla, då. I mitt jobb som studie- och yrkesvägledare har jag upptäckt att ett visst gymnasieprogram inte finns i Västerås, faktiskt inte i hela Västmanland. Det är inget mindre än det humanistiska programmet med kulturinriktning. Samma program med språkinriktning finns. Men för dem som bara vill förkovra sig i litteratur och kultur, utan att behöva djupdyka i latin och språk, finns alltså inget alternativ. Synd. Mycket synd. Dessa elever är dock mer än välkomna att joina oss på Karins magasin. Läslusten frodas här!

Tant: Jag själv, när jag tillsammans med min bonusdotter, äntrade Tubecon, galan för youtubers och deras fans. Jag förstod inte någonting och kände inte igen någon. Försåg henne med autografblock och en läsk medan hon köade. Annars kunde jag inte bidra med annat än min närvaro. Men efter denna gala har jag tittat på flera klipp av Tomas Sekelius som jag måste säga är mer än okej som idol för en tioårig tjej. Queer, kreativ, känslig och snäll. (Och fräsig, som min farmor skulle ha sagt.)

Spänning: Sanningen av Solja Krapu och Helena Öberg (som också bloggar här). En relationsroman som höll mig i sitt grepp till sista sidan. Kröp sig inpå likt en thriller. I stället för knivar och blod; sårade känslor, väntan, åh denna väntan. Efteråt kom frågan: Vem är egentligen förövaren? Och vem är offret?

Årets brev: Min kära Jenny skriver i sin årskrönika om diverse brev. För mig var brevet som kommunikationsform en röd tråd genom året. Min mans brevväxling med diverse kriminella gangsters i USA har berikat vår annars rätt så monotona vardag. Rätt vad det var låg de där på dörrmattan. Rejält tummade. Skrivna med händer som fått lära sig riktig skrivstil en gång i tiden. Jag säger bara: Alcatraz, Och sedan säger jag: Hösten 2017.

Kraften i att ge upp 1.

Vi lever i en tid där drömmar är en rättighet. Där vem som helst kan bli vad som helst. Där utbildning är för alla och där kändisskapet kan vara ett youtubeklipp bort. Att sikta mot stjärnorna är en självklarhet för många. Själva siktandet, alltså.

Men alla kan ju omöjligt bli astronauter.

Samtidigt har vi inte fått lära oss att släppa taget om våra drömmar. Envishet är en dygd. Begreppet ”mot alla odds” förknippat med beundran. Vi ska kämpa, kämpa in i kaklet. Vem som helst kan bli en Zlatan bara kämpaglöden finns där. Eller?

Kan verkligen vem som helst bli vad som helst? Och mår vi bra av det tankesättet?

För några år sedan närde jag en dröm att bli psykolog. Tre gånger gjorde jag högskoleprovet. Men den där satans matten stod i vägen mellan mig och min dröm. Det var frustrerande. Under lång tid kändes det som om jag stångade mitt huvud in i en vägg som aldrig ville ge vika. Jag hade ju varit van med att få det mesta som jag ville. Varför kunde jag inte också få det här?

När jag tittar tillbaka ser jag det som att jag stod med en hantel halvvägs upp. Jag orkade inte bära den ända fram. Inte heller ville jag släppa den. Med båda händerna upptagna, kunde jag inte ta mig för något nytt. Medan jag kämpade för att nå min dröm om en egen psykologmottagning levde jag med kropp och själ i en illusion.

För framtiden hade jag ju inte. Den är overklig. Det enda som jag hade var nuet. Hur jag mådde just då. Vad jag gjorde just då. Vilka jag hade omkring mig just då.

Så kom dagen då jag satt på ett café med pensionärer omkring mig, och äntligen tillät mig själv att ge upp. Jag hade gjort högskoleprovet för tredje gången, och det hade som vanligt gått åt pipan. Jag drack mitt kaffe, och kände efter. Känslorna kom så klara. Sorgen över drömmen som krossats och lättnaden att äntligen få gå vidare.

För att förenas med flödet i nuet måste vi ibland ge upp. Släppa hanteln så att den smäller i golvet och rullar i väg. Frigöra våra armar. Andas igen. Låta blodet få flöda fritt i kroppen. Massera de stela lederna som hållit tyngden uppe.

Det kan handla om så mycket. Om en relation som stagnerat eller tar vår energi. Om en arbetsplats som suger. Om den där boken vi har på nattduksbordet som aldrig blir utläst. Om vårt eget kreativa projekt som gått i stå och inte längre föder någon lust. Om saker vi oroar oss över men inte kan påverka. 

Eller om något vi står och tittar på i ett teleskop. Den där stjärnan. Stjärnan som är så långt bort.

Men i stället för att stå och glo på en stjärna, borde vi lyssna på våra andetag. På kroppen som är alldeles nära. Som känner dig utan och innan, och som försöker viska tusen kloka saker. 

Att ge upp kan vara att ge kraft åt den rösten. Att släppa det förgångna eller framtiden, och se nuet. Att låta kroppen och själen få interagera med dagen. Dagen som är idag. Som bär på nya möjligheter. Alltid nya möjligheter.  

Inför 2017 vill jag slå ett slag för att ge upp. Att vara uppgiven behöver inte vara ett dåligt tillstånd, som vår tid har sagt oss. När jag satt på det där pensionärscafét var jag uppgiven, men långt ifrån olycklig. Jag tittade på pensionärerna omkring mig och tänkte: Ni har levt så mycket längre än mig. Och här sitter ni nu och dricker kaffe. Vissa av er är rena och klara i ögonen, andra hårda och bittra runt munnen. Jag vet vem jag vill vara när jag sitter här och dricker mitt kaffe om 40 år. 

Gott nytt år!

Digambara: Kalagni (av och med Virpi Pahkinen)

                                               Virpi Pahkinen och Pontus Sundset.                    Fotograf: Mattias Lindbäck

Det finns ord som är slitna, som jag aldrig använder. Men plötsligt dyker rätt tillfälle upp.

Koreografin utstrålar en ursprunglighet och tidrummet forsar fram och står samtidigt blickstilla i ett dynamiskt nu. Vi rör oss mellan det dova och djupa och rent flytande ljus. Det genuina utforskandet utstrålar en vördnad för livet. Det är en kroppens upplösning, en symbolisk reinkarnation. Det är människan som djur och gudomlig, bortom alla kategorier. Händernas kloliknande former som tillhörande insektsliknande organismer.

Under titeln döljer sig tre verk. Det inledande är Kalagni av och med koreografen och dansaren Virpi Pahkinen. Hon färdigställde sitt verk i Indonesien och har i omgångar turnerat med Mugiyono Kasido från Java. Mugi fick idén till det andra verket, sitt solo Kabar kabur, under kaoset i hemlandet på 90-talet. Det är känsligt, humoristiskt och med samhällskritiken knackande på axeln. Hans lätta smidiga kropp gör solot närmast tyngdlöst.

Vi befinner oss i gränslandet mellan dans och ritual. Virpis skapelse Digambara, den tredje delen, är mystisk och magisk (där kom ordet!). Vi rör oss som från en urtid längs en evolution av mänsklighetens och universums energier. Hon är stark. Sedan undanglidande i tydlig kontrast till Pontus Sundsets kraftfulla närvaro. Hans gestalt växer genom de olika krafter han står inför. När de tre möts med sina olika uttryck och kroppar blir resultatet inte annat än rörande. En ömhet för människan väcks i denna schamanistiska virvel.   

Virpi Pahkinen har ett eget formspråk, inspirerat av det orientaliska och asiatiska. På sina många resor samlar hon tyger som sedan förvandlas till organisk scenkostym. Samarbetena med skickliga konstnärer för kostym, ljus och musik bygger den böneliknande helheten. Hon är en prisad internationellt verksam koreograf som inte började dansa förrän hon var 15 år, och som om hon dansade balett för länge sedan skulle ha varit pensionär. Vilken tur att hon började och att hon inte slutat. Hennes verk, där kontraster smälter samman, gör att jag lämnar salongen med klarare blick.

Recension av Digambara på Västmanlands teater, Västerås, 21 november 2016.
Föreställningen hade premiär 24 september 2011 på Jogja International Performing Arts Festival, Jogjakarta, Indonesien.

Gråt inte - forska!

En av våra stora inspirationskällor, Karin Westman Berg, blev både professor i litteraturvetenskap vid Uppsala Universitet och ledande gestalt inom feministisk litteraturforskning. 

Hon drev projekt för att föra fram bortträngda kvinnliga författare, var under många år aktiv i Fredrika Bremer-förbundet och samlade i slutet av 60-talet författare och forskare till ett könsrollsseminarium, som så småningom ledde till grundandet av den feministiska organisationen Grupp 8. 

En uppmaning Karin Westman Berg gärna kom med och som blev ett begrepp inom kvinnorörelsen, samt titeln på en av hennes böcker, är: 

Gråt inte - forska!

Detta vill vi påminna om, så här i nobelveckan, och visa ett klipp med kvinnor som förändrat världen.

Torsdag

Vi finns ju här. I orden, tanken och tangenten. Men även i minusgraderna, julhetsen, på gatorna i Västerås. Vi kommer alltså finnas både här, och där - i fysisk form.

Och vi vill träffa er på torsdag!

Vad:
Plats: Slottsgatan 19.
Tid: 8 dec,