Jessicas tillbakablick 2016

För mig var det här året ett riktigt skitår, men som alla andra år hade det också ljusglimtar. Karins magasin till exempel. En ljusglimt, mer som ett eldklot. Och 2017 kommer det här eldklotet ta fart, det känner jag på mig. Så medan Trump och andra galningar gör världen lite mer osäker, kommer vi dundra genom nät och rymd och verka för kultur, demokrati, själ och litteratur.

Personligen önskar jag mig mer lugn och harmoni av 2017. Mer svar av typen: Det rullar på, och det knallar och går. Mindre drama, helt enkelt. För världen önskar jag mig detsamma.

Men nu en tillbakablick på året som har gått. Skriver så mycket jag hinner.

Årets...

Start av litterär salong: Karins magasin. Helt klart.

Rörliga: Har sett många filmer i år, men den som står ut riktigt ordentligt är Florence Foster Jenkins. Baserad på en sann historia, med fantastisk casting. Intressant, med tanke på att mitt förra inlägg handlade om att ge upp. Florence har alla förutsättningar att bli en stor sångerska, men saknar förmågan. Ändå fortsätter hon kämpa. Jag skrattade och grät i salongen, för så blir det med ett sylvasst manus och toppenskådisar. Men nu, när jag tänker efter: Hur mycket skulle hon inte ha kunnat åstadkomma om hon hade GETT UPP? Hon var ju både smart och briljant.

Avdamning: Molnfri bombnatt av Vibeke Olsson. Läste den som tonåring och blev alldeles uppslukad. Nu läste jag den igen, och fortfarande måste jag medge att den är både fängslande, tänkvärd och en sällsynt bladvändare. MEN: Är den inte lite grund? Lite oreflekterad? Lite av typen: Vi skildrar en nazist som inte fattade någonting, som inte har en endaste liten bloddroppe på sig. Som inte egentligen bär skuld. Det var intressant att damma av den just nu, när de osäkra tiderna är tillbaka. När vi måste inse att det inte är monster som står i vallokalerna och röstar på Trump. Det är vanligt folk. Om vi inte ser det, då har vi ju inte lärt oss något.

Tragiska: Att somliga bibliotek här i Västerås tvingas stänga tidigare för att det blir stökigt och hotfullt om kvällarna. Biblioteken ska inte stänga ner, de ska ha öppet längre och öka bevakningen. Bibliotek är livsviktiga för så många barn, ungdomar och gamla. I synnerhet i dessa områden.

Serie: För min del, Stranger things och Skam. Den första, en frossa i 80-talet. Men även en blinkning till samtiden, till undre världar och en känsla av osäkerhet och fara. Den andra, en flashback till tonåren. Ni vet, den där tiden då känslor var allt, egentiden togs för given, elaka rykten var den verkliga faran och då en enda blick kunde analyseras en hel vecka. Eller två.

Skandal: Okej, mycket i världen är skandalöst just nu. Men från det stora till det lilla, då. I mitt jobb som studie- och yrkesvägledare har jag upptäckt att ett visst gymnasieprogram inte finns i Västerås, faktiskt inte i hela Västmanland. Det är inget mindre än det humanistiska programmet med kulturinriktning. Samma program med språkinriktning finns. Men för dem som bara vill förkovra sig i litteratur och kultur, utan att behöva djupdyka i latin och språk, finns alltså inget alternativ. Synd. Mycket synd. Dessa elever är dock mer än välkomna att joina oss på Karins magasin. Läslusten frodas här!

Tant: Jag själv, när jag tillsammans med min bonusdotter, äntrade Tubecon, galan för youtubers och deras fans. Jag förstod inte någonting och kände inte igen någon. Försåg henne med autografblock och en läsk medan hon köade. Annars kunde jag inte bidra med annat än min närvaro. Men efter denna gala har jag tittat på flera klipp av Tomas Sekelius som jag måste säga är mer än okej som idol för en tioårig tjej. Queer, kreativ, känslig och snäll. (Och fräsig, som min farmor skulle ha sagt.)

Spänning: Sanningen av Solja Krapu och Helena Öberg (som också bloggar här). En relationsroman som höll mig i sitt grepp till sista sidan. Kröp sig inpå likt en thriller. I stället för knivar och blod; sårade känslor, väntan, åh denna väntan. Efteråt kom frågan: Vem är egentligen förövaren? Och vem är offret?

Årets brev: Min kära Jenny skriver i sin årskrönika om diverse brev. För mig var brevet som kommunikationsform en röd tråd genom året. Min mans brevväxling med diverse kriminella gangsters i USA har berikat vår annars rätt så monotona vardag. Rätt vad det var låg de där på dörrmattan. Rejält tummade. Skrivna med händer som fått lära sig riktig skrivstil en gång i tiden. Jag säger bara: Alcatraz, Och sedan säger jag: Hösten 2017.