Bilderboken vidgar språket

I samband med förra årets Augustprisgala fick jag frågan om jag tyckte att bilderboken borde ha en egen priskategori, då tvekade jag. Jessica Schiefauer däremot – som tog emot sin andra August-statyett – tvekade inte. I sitt tacktal utmanade hon Förläggarföreningen och menade att det var dags att instifta en ytterligare kategori – bilderboken. Vid närmare eftertanke håller jag med Schiefauer, inte för att det har blivit trångt i barn- och ungdomskategorin, utanför att bilderboken behöver ta plats. Bilderboken är inte längre en småbarnsbok, vikt för högläsning och riktad till små barn, begreppet är vidare än så. Bilderboken har blivit en egen konstart. Den är poetisk och musisk. Den väcker något inom oss bortom orden. Den vidgar språket.

En av förnyarna inom genren; Anna Höglund, fick nu i veckan årets Astrid Lindgren-pris och tidigare i år ett hedersomnämnande i Bologna Ragazzi Award – ett av världens främsta barnbokspriser. Höglund gör inte fantastiska barnböcker, hon gör fantastiska bilderböcker som utmanar gränserna för vad som ryms i en bilderbok. Hennes bilder är surrealistiska, måleriska, modernistiska kollage med en närvarande samtid – långt borta från bilderboksidyllen. Ett slags egensinnig crossover-litteratur om existentiell ångest. Hon inleder Om detta talar man endast med kaniner (2015) med raderna:

”Jag kom till världen en vårdag för tretton år sedan. Jag ångrade mig nästan genast. ”

Bilderna är mörka och huvudkaraktären är en vit kanin med långa, slokande öron.

I glappet mellan bild och språk, mellan kassörskan på ICA och kaninens sorgsenhet tar poesin plats. Den är en bok inte för barn, inte för unga, utan för alla människor som har ett hjärta. En bok som inte väjer för det djupaste allvaret. Meningslösheten. Höglund gestaltar själens obotliga ensamhet. Och som därför gör tillvaron inte fullt lika mörk och något mindre ensam.

I Att vara jag (2015) ligger texten tätt inpå berättarjaget – en ung tjej, som med lika delar motvilja som fascination får sin första mens. Formuleringarna är samtida, fångade på kornet. Bilderna illustrerar inte texten, de fördjupar gestaltningen genom att liksom texten hålla sig nära berättarjaget. De rymmer realistiska scener, med tjejerna i klassen och storasystern som sminkar sig framför spegeln. Men de är oftare mörka, associativa, en slags drömlika glidningar. När texten intellektualiserar kvinnligheten tar bilderna över. De är djupa sjöar och slutna ögon. Ett ständigt bakomliggande mörker. Och bilden där flugorna är stora som fåglar, där flickan ligger som död under sängen och en människa, varken pojke eller flicka, kvinna eller man sitter på sängkanten, med vit uppknäppt skjorta och antydan till bröst, en människa bortom könsdefinitionen rymmer texten:

”Det är ju bara mig själv jag vill vara, varken tjej eller kille. Bara jag, utan den klibbiga känslan.”

Genom några uppslag följer vi genom ett metanarrativ flickans tecknade serier, som på Liv Strömqvist-artat manér visar på kluvenheten inför kvinnorollen. En roll där kvinnan förväntas vara passiv och anpassningsbar. Och där hennes största tillgång är hennes kropp. En kropp som inte längre kan styra. En kropp som hon hatar.

Det är en bok att läsa om och om igen, eftersom bilderna hela tiden bjuder in till nya läsningar. Det är mörk bok. Det är en försonande bok. Det är en bok som slutar med en gräddig menstårta, ljusnande himmel och ett knallrosa uppslag där Anna Höglund nämner betydelsefulla böcker hon använt i sitt arbete med boken: Det andra könet av Simone de Beauvoir, The Confidence Code av Katty Kay och Claire Shipman och Skammens röda blomma? av Denise Malmberg.

Så alla ni mödrar där ute, visa era barn bilderböcker som rymmer annat än tillrättalagda idyller, så att de inte räds mörkret när de möter Anna Höglund. För Höglunds böcker är inga barnböcker, utan bilderböcker -  värda en egen kategori. 

Femtio nyanser av en hjälte

Staten har färdigställt en medieutredning. Den presenterades ungefär samtidigt som USA valde en ny president. Så här skrev utredaren Anette Novak om bakgrunden till uppdraget, eller ”den mörka fonden”, som hon uttryckte det:

Minskad användning av traditionella medier, nedmontering av journalistiken, på ort efter ort, och en likriktning av innehållet, i klickjaktens kölvatten.

Novak konstaterade också att: "19 månader har gått och utvecklingen har bara accelererat":

Polariseringen och desinformationen ökar – det är allt svårare att skilja sant från falskt.
Fler och fler attraheras av förenklade politiska budskap, halvsanningar och ibland rena lögner.

George IV 1825, British Museum.

En teori, med anledning av ovanstående:

Medierna har förlorat trovärdighet.

Mänskligheten söker svar.

Alla är uppkopplade, ingen kopplar av.

Tillvaron är fragmentariserad.

Vi tror inte på något. Vi tror på allt.

Objektiv sanning finns inte.

ALLT ÄR FIKTION!

I denna fiktionens värld, som vi nu alltså lever, får vi inte glömma att, som Edward Said och Wolfgang Iser brukade säga; text skapar verklighet och läsaren skriver texten, i vilken ordning vi nu vill ha det.

Filosofen Kendall Walton har ägnat sig åt den i sammanhanget nödvändiga (och oundvikliga) fantasin och påpekar att den hänger ihop med verklighetens rekvisita, om den så kommer i form av konst, litteratur, eller varför inte en kortlek: ”Real things prompt imaginings;  they are objects of imaginings; and they generate fictional truths.”

På det här sättet skapar varje människa sin egen värld, sin egen berättelse. Och det finns kollektiva fantasier. 

För att förstå vår samtid - och förutspå en framtid – brukar det sägas att vi ska gå till historien. ”Historielöshet är farligt”, sa Lotta Lundgren senast häromdagen. Sålunda måste vi nu vända oss till litteraturhistorien. Vilken typ av karaktärer har gjort avtryck, blivit framgångsrika, ja rent av populära, där? Vilka karaktärsdrag har en typisk hjälte?

Hjälten, är först och främst:

En man.

I sin gestalt var han lik ett i bergen uppvuxet lejon som i förlitan på egen kraft, med flammande ögon, vindpiskat, blött av regn tränger in bland får eller oxar eller förföljer skogens hind, och ansatt av hunger till och med river småkreatur i skyddade fållor: sådan, i all sin nakenhet, men tvingad av nöden trädde Odyssevs fram inför skaran av lockiga flickor.  

En stark, modig, förnuftig och överordnad man, med stora tillgångar och makt.

You and I are such similar creatures, Vivian. We both screw people for money.

En man, som spelar med sina tillgångar, på Casino Royal eller någon annanstans, en player..

So, how about a drink at my place? Totally innocent, no funny business. Just full sex.

En man, som kan erövra, inte bara fotomodell efter fotomodell, utan halva världen. 

Why don't you have some more wine... 

and tell me more about practicing French-kissing... 

with the other girls at school... 

– It wasn't French-kissing. 

Don't care. Make it up. That's an order, Jones.

En man med stalkertendenser (om ni ursäktar)

Am 27. Oktober abends  

Ich habe so viel, und die Empfindung an ihr verschlingt alles; ich habe so viel, und ohne sie wird mir alles zu Nichts. 

En man, som bygger sitt imperium med hjälp av fallossymboler (med risk för att svära i kyrkan: Harry Potters kvast!?)

En ensam, hård och lite farlig man, som inte litar på andra människor.

No, Anastasia. Firstly, I don’t make love. I fuck… hard. Secondly, there’s a lot more paperwork to do, and thirdly, you don’t yet know what you’re in for. You could still run for the hills. Come, I want to show you my playroom.

 En man, som kan ta sig friheten att säga lite vad som helst

She’s tolerable, I suppose.. but not handsome enough to tempt me..

 göra lite vad som helst

Nu skriver vi ett kontrakt på att jag får dominera dig genom grov våldsporr, men vi måste ha ett kodord så att du inte råkar dö på kuppen. Förstår du inte det!?

 eftersom han ändå inte menar det 

Förstod du inte att jag bara ville testa dig, att jag bara låtsades vara förlovad med Miss Ingram!?

 eftersom det ändå bara är ett missförstånd

Det var jag som blev lurad, att gifta mig med djävulen själv, besten från helvetet.

 och eftersom han ändå kommer att visa sig vara godhjärtad.

Jag hade väl inget annat val än att låsa in min svarta fru på vinden, hon var ju galen! Det var för vår skull!

Vad förvånade vi blev när Fifty Shades of Grey slog så hårt. Ändå har vi fått lära oss att beundra sådana här hjältar, när de dyker upp. Vi har fått lära oss att inte lita på deras otrevliga sätt, misogyna eller rasistiska utspel. Vi har fått lära oss att tro på en sanning under ytan istället, en dröm som blir verklighet, ett lyckligt slut..

Jag är vampyr, men suger inte människoblod, i alla fall inte ditt, jag lovar!

Trump och 90-talsförnekelsen

Trump vann. Och jag tänker på en svensk fiktiv roman om Förintelsen: Vibeke Olssons Molnfri bombnatt från mitt av 90-talet. Utgiven före den svenska skulddebatten, i ett Sverige som krampaktigt lutade sig mot Neutraliteten, som om ordet i sig gav oss fria ryggar.

Att följa huvudkaraktären Hedwig, är som att läsa av var vi stod då, på den tiden. Hedwig är nämligen ett offer för omständigheterna. Hon går med i Hitlers ungdomsparti och bär den bruna uniformen. Visserligen håller hon inte med om allt nazisterna säger om judar, men likväl fäster hon partinålen i bröstfickan. Hon flyter med. Det går inte att klandra henne. Hon är ju bara ung. Till synes utan val.

Hon ser några judar bli illa behandlade, och reagerar med bestörtning. I tysthet. Hon slår inte uppåt och inte heller neråt. Hon är bara tyst. Flackar med blicken. Blir alltmer inträngd.

Till synes utan val. Till synes utan skuld.

Sedan: En krossad illusion senare. Efter skulddebatten och Göran Perssons ”Om detta må ni berätta”-kampanj. Efter granskningen av Sverige under Förintelsen, har även litteraturen svängt åt ett annat håll.  

Skulden och skammen är själva fundamentet i dagens svenska Förintelseroman. Huvudkaraktärerna har faktiskt blod på fingrarna. Det är den stora skillnaden. Men i förnekelsen av den egna skulden upprätthålls vardagen, det viktigaste för överlevnaden. Med andra ord: Blodet stänker. De håller i kniven. Sedan går de in i ett annat rum och kokar kaffe.  

Offret har blivit förövare. Vi vågar se det nu.

Och Trump, var kommer han in i allt det här? Jag bara känner på mig att allt hänger ihop. Vad säger ni?

Hej

För ett år sedan var jag litteraturstudent och skrev följande om mitt arbete kring en hemtenta:

En intressant författare skriver i många dimensioner och vill förmedla något väsentligt om människans natur. I Woolf är det kvinnan, självförnekelsen, dödslängtan som talar till mig när jag läser. Blommorna och festerna som slår upp som fyrverkerier mot en hopplöst oändlig natthimmel som snart ska bli lika svart igen. Fyrverkerier som presenterar natten för oss, som gör den synlig. Den existentiella meningslösheten och ångesten bultar som mest i det ytliga, i det perfekta. 

Clarissa är så populär, och så ensam. Det finns inga vänner, bara bekanta. Det finns ingen varaktighet, endast blommor. 

Ja, jag har skrivit som i ett feberrus, och jag har tvingat mig själv långt ner i djupen för att förstå Woolf. 

Jag är lycklig när jag får göra det, när jag får skriva tolv timmar i sträck. När jag får reflektera kring människans väsen och innersta natur. Genomföra psykoanalys av skickligt tecknade karaktärer. 

Eller av författaren själv. 

Summa summarum: Jag var lycklig som litteraturstudent. Det som gjorde mig lycklig var studiet av människan; det vill säga av karaktären eller författaren. Symbolerna och tecknen som fladdrade ut från textmassan som beigespräckliga fjärilar, alldeles kamouflerade, hemliga. Ändå ditlagda.

Att läsa en sida flera gånger för att försöka få fatt i en sådan fjäril. Att nästan få huvudvärk. Se i kors. Och sedan fånga den. Det var lycka, ren och skär.

Genom Karins magasin får jag fortsätta vara i ett litteraturnördigt unikt sammanhang, och sorgen, förlusten av litteraturstudierna känns inte lika stor. Tack för att jag får vara med, Hanna, Helena och Jenny!