Hej

För ett år sedan var jag litteraturstudent och skrev följande om mitt arbete kring en hemtenta:

En intressant författare skriver i många dimensioner och vill förmedla något väsentligt om människans natur. I Woolf är det kvinnan, självförnekelsen, dödslängtan som talar till mig när jag läser. Blommorna och festerna som slår upp som fyrverkerier mot en hopplöst oändlig natthimmel som snart ska bli lika svart igen. Fyrverkerier som presenterar natten för oss, som gör den synlig. Den existentiella meningslösheten och ångesten bultar som mest i det ytliga, i det perfekta. 

Clarissa är så populär, och så ensam. Det finns inga vänner, bara bekanta. Det finns ingen varaktighet, endast blommor. 

Ja, jag har skrivit som i ett feberrus, och jag har tvingat mig själv långt ner i djupen för att förstå Woolf. 

Jag är lycklig när jag får göra det, när jag får skriva tolv timmar i sträck. När jag får reflektera kring människans väsen och innersta natur. Genomföra psykoanalys av skickligt tecknade karaktärer. 

Eller av författaren själv. 

Summa summarum: Jag var lycklig som litteraturstudent. Det som gjorde mig lycklig var studiet av människan; det vill säga av karaktären eller författaren. Symbolerna och tecknen som fladdrade ut från textmassan som beigespräckliga fjärilar, alldeles kamouflerade, hemliga. Ändå ditlagda.

Att läsa en sida flera gånger för att försöka få fatt i en sådan fjäril. Att nästan få huvudvärk. Se i kors. Och sedan fånga den. Det var lycka, ren och skär.

Genom Karins magasin får jag fortsätta vara i ett litteraturnördigt unikt sammanhang, och sorgen, förlusten av litteraturstudierna känns inte lika stor. Tack för att jag får vara med, Hanna, Helena och Jenny!