Trump vann. Och jag
tänker på en svensk fiktiv roman om Förintelsen: Vibeke Olssons Molnfri
bombnatt från mitt av 90-talet. Utgiven före den svenska skulddebatten, i ett
Sverige som krampaktigt lutade sig mot Neutraliteten, som om ordet i sig gav
oss fria ryggar.
Att följa huvudkaraktären
Hedwig, är som att läsa av var vi stod då, på den tiden. Hedwig är nämligen ett
offer för omständigheterna. Hon går med i Hitlers ungdomsparti och bär den
bruna uniformen. Visserligen håller hon inte med om allt nazisterna säger om
judar, men likväl fäster hon partinålen i bröstfickan. Hon flyter med. Det går
inte att klandra henne. Hon är ju bara ung. Till synes utan val.
Hon ser några judar bli
illa behandlade, och reagerar med bestörtning. I tysthet. Hon slår inte uppåt
och inte heller neråt. Hon är bara tyst. Flackar med blicken. Blir alltmer inträngd.
Till synes utan val. Till
synes utan skuld.
Sedan: En krossad
illusion senare. Efter skulddebatten och Göran Perssons ”Om detta må ni berätta”-kampanj.
Efter granskningen av Sverige under Förintelsen, har även litteraturen svängt
åt ett annat håll.
Skulden och skammen är
själva fundamentet i dagens svenska Förintelseroman. Huvudkaraktärerna har
faktiskt blod på fingrarna. Det är den stora skillnaden. Men i förnekelsen av den
egna skulden upprätthålls vardagen, det viktigaste för överlevnaden. Med andra
ord: Blodet stänker. De håller i kniven. Sedan går de in i ett annat rum och kokar kaffe.
Offret har blivit
förövare. Vi vågar se det nu.
Och Trump, var kommer han
in i allt det här? Jag bara känner på mig att allt hänger ihop. Vad säger ni?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar