Genreteori på sängen

Jag står framför spegeln, men ser inte mig själv. Ser bara vad jag inte är. Eller?

Den här historian börjar med viskningar, kl 06.00 en söndag morgon. Varseblivning, utan tankar, om det är möjligt, somnar om. Kl 08.00 står två uppspelta kompisar, tredjeklassare, bredvid sängen.

– Pannkakstårta!
– Och bananer fyllda med choklad!
– Och blåbär rullade i choklad!
– Och kaffe till dig!
– Med skummad mjölk!
– Men det fanns bara amaretto-smaken, den där du inte tycker om, haha!
– Vi har arbetat sedan klockan sex imorse!

Medvetandet. Jag ler. Uppskattar. Ser frasiga kanter av, som det ska visa sig, fullkornsdinkelpannkakor stekta i (svenskt!) smör (”vi hittade receptet på internet, snodde din telefon när du sov!”), och en (len!) chokladganache ("vi smälte 150 gram choklad och rörde i en matsked varmt vatten, det blev så jättebra!”), dekorerad med mandarinklyftor. Blåbär och bananer. Kaffe. Knock, knock, knockin’ on heaven’s door, låter från någonstans.

– Jag hörde att Dylan är din favorit!

Detta är inte sant. Fyller jag år?

– Nej, vi ville överraska dig med frukost på sängen!
– Och så har du försökt hindra oss så många gånger, från att göra sötsaker på morgonen!
– Det var därför, vi gick upp så tidigt!

Kategorisering är ogörlig. Den är inte ens intressant. Genreteori handlar om kommunikation och identifikation, snarare än definition. Jag vill lägga ut på Facebook. Pannkakstårtan löser världskrisen! Min dotter är ett geni! Men så minns jag. Chokladen. Sockret. Om ändå det ena kunde utesluta det andra. Men det finns inga dikotomier i genrernas värld.

Jag går in i köket. Ytterligare en bild. Diskbänksrealismen. Eller är det naturalism? Gycklarmössan plingar till när jag lyfter upp den från påsen med halvsmälta blåbär. Lite saft har runnit in under tomteluvan och det kullvälta rivjärnet.

Enligt Edward Said kan en text skapa, inte bara kunskap om, utan själva verkligheten den tycks beskriva. Med tiden kan den kunskapen och verkligheten forma en tradition, eller diskurs, som i sig ger upphov till nya texter.

Står i duschen. Funderar över vad som just inträffat. Känns som en dröm. På väg ut träder meningen fram, genom imman på spegeln. Jag tittar på mig själv och orden: Hopas Du blev glad för frökosten! 

Aaah, det är sant! Jag skulle aldrig skriva Du med stor bokstav.

Bli smartare av träning!

Så väl minnet som kreativiteten förbättras av att svettas i minst trettio minuter två-tre gånger i veckan. Det är vetenskapligt bevisat. Anders Hansen, som är överläkare i psykiatri menar att rörelse och aktivitet helar hjärnan. Träningen gör dig helt enkelt smartare. Så nu finns det inga ursäkter, dags att ladda inför veckans träningspass! Och liksom Karin Westman Berg ta cykeln!

Bilden på professor Karin Westman Berg är hämtad från Uppsala universitets hemsida. Hon var inte bara pionjär inom feministisk forskning, hon donerade sin boksamling till Mälardalens Högskola och har nu fått en feministisk litteraturblogg uppkallad efter sig. Välkommen till Karins magasin. 

Tha páme peripátou! Walk and talk?

qa pame peripatou! 

Ofta är sinnesupplevelserna som starkast närvarande när de förblir okommunicerade, verbalt och skriftligt. Men ibland är det precis tvärtom. Inte förrän de transponerats ner på papper så är de verkliga. Verkligare. Som Virginia Woolf uttrycker det "För många författare verkar erfarenheten inte äkta förrän den klätts i ord."

Att vara en skrivande människa och att vara författare är vitt skilda saker. En hängivelse och en funktion. Kanske är det när den personliga visionen resonerar i funktionen, kristallklar och sann, som den kan bli en tråd i vår gemensamma väv. Att skriva kan också vara att minnas, kanske det som vuxit fram i kropp och själ under promenaden. 

Virginia Woolf skriver om sina promenader i London, i essän Street Haunting. I skymningen är hon som osynlig, insuper livets mysterier längs gatorna i promenadens stream of consciousness. Människorna och antikvariatets böcker är fria och vilda. Och blyertspennan ursäkten för att ge sig ut i vimlet och promenera.

Att skriva kräver mod. Mod att följa textens sanning, att våga vara konkret, att formulera det som skulle kunna vara möjligt, att göra urval och vara stringent. Mod att följa inspirationen, hänge sig åt hantverket, misslyckas och slutligen i den minsta detaljens skärpa finna det allmängiltiga. En slingrande väg utan slutdestination.

Aristoteles undervisade sina studenter gående längs stigarna i Lykeion; Peripatetiker, "de som går omkring". Hans promenader förefaller ha gett resultat, då han skrev ner vårt äldsta kända litteraturteoretiska verk, Om diktkonsten. Stoikerna promenerade i en av Athens pelarhallar, Stoa Poikile. Självbehärskningen och ett klart omdöme var idealet, med logos som högsta princip. De utsatte sig inte för naturens skiftningar och begränsade sina promenader till stoans skydd. Jag tror inte att de promenerade tillräckligt.
 
Inom politik och näringsliv ägnar de sig också åt promenader, gärna under benämningen ”walk and talk”. Ibland görs det under tidsoptimeringens paroll. Men egentligen kanske det är en längtan bort från logos? Bort från ordning, kontroll, enhet och kvartalsrapporter? Kanske gör sig Julia Kristevas det semiotiska påmint, förutsättningen för det symboliska?
Släpp loss! Låt det flöda! Låt det ostyriga, poetiska ta plats. Förr eller senare dyker ju det bortträngda upp.

Kanske sätter någon till slut syntaxen i halsen och Power Point presentationen börjar slumpmässigt att kastas om? Med orden krypandes över sidorna, och fragmentarisk poesi med rytm och klang bildas och förvandlar mötet till en upplevelse. Något sinnligt. Kanske blir någon så inspirerad och hängiven att det skrivs ner på papper? Med blyertspenna. Upplevelsen genomgår en intersemiotisk översättning och blir till konst. 

Och kanske någon inser att kultur och bildning inte är så tokigt. 
Inte kan den goda ingenjörskonstens höga status, en förflackad skola och en liknöjd medelklass med människan på konsumismens altare leda till humaniorans död? Nej, naturligtvis inte. Men väl nedmontering av värden, bildningens bortträngande. Och ett utrymme för föraktet att dra in ny luft i lungorna. 

Och tillbaka till Grekland. Alla vägar bär till Athen. Hur långt har vi vandrat sedan Platon, som ansåg poeterna syssla med förljugenhet? Deras verk inte ens skuggor av verkligheten, utan mimesis av grottväggens skuggor där verkligheten fladdrar förbi. Ska konst för alltid vara kontradiktorisk logos, eller är de en binär opposition?

Idéer kopplas samman och tränger upp till ytan när syre och energi flödar i systemet och sätter igång processer. Olika vetenskapsgrenar ser kopplingen mellan fysisk aktivitet och hjärna och den intuitiva intelligensen talar om det för oss. Att promenera är verksamt för kreativiteten.

"Jag älskar att promenera i London", säger Mrs Dalloway som under hemmets tak förgår i kuvad perfektion. En existens endast i relation till en annan. Hon njuter av ärendet att inhandla blommor. Promenaden är en förflyttning inte enbart i rum utan i känsla och tanke. Hon kliver ut ur hemmet, oikos, till staden, polis, och blir en egen person. En kvinnlig flanör. En Medea som står i sin egen kraft.

Författaren utsätter sig längs Londons gator för väder, människor och liv. Hon färdas längre än gatorna räcker. När hon återvänder till hemmets välordnade värme, så är blyertspennan allt som finns kvar.

Låt oss promenera!

Källor:
Julia Kristeva, Sémiotique et symbolique ur La révolution du langue poétique, 1974, sv övers Ebba Witt-Brattström, Det semiotiska och det symboliska, ur Stabat Mater, 1990
Platon, Staten, bok 7
Margret Williamsson, A Woman's Place in Euripides' Medea, ur Euripides, Women and Sexuality,  (red. A. Powell), 1990.
Virginia Woolf, Mrs Dalloway, 1925
Virginia Woolf, Street Haunting, 1927, sv övers Gun R Bengtsson, Att strosa omkring på gatorna. Ett Londonäventyr, ur London, 2009

 

 

 

 

Meningen med mode

Jacques Lacan var både playboy och filosof. Han tillhörde klicken av intellektuella i Paris under studentrevolutionen och drog fulla hus till sina föreläsningar. Han talade bland annat om speglingseffekten, att fascinationen inför vår egen spegelbild är ett av dragen som gör oss till människor.  En människa som en gång har upptäckt sin egen spegelbild kan inte sluta spegla sig. Vi speglar oss livet igenom, i speglar och skyltfönster. Och aldrig upphör vi att fascineras. Inom oss rymmer vi olika åldrar, tankar, åsikter, erfarenheter och kön, medan utsidan är skenbart statisk. Lacan menar att det är det som driver hela modeindustrin - att vi vill bli synliga inför andra. Att vi genom våra konsumtionsval vill visa upp vilka vi egentligen är - för att bryta vår ensamhet. Så nästa gång du shoppar loss på ett par alldeles för dyra skor behöver du bara hänvisa till Lacan och din längtan att bli sedd bortom ytan.

Spegel, spegel på väggen där

Dammtorkning - en dödsfälla

Det har hänt mig många gånger. Plötsligt känner jag inte igen ett ord. Främmande. Stavas det så? Vad betyder det? Var kommer det ifrån? Hur uttalas det nu? Oftast är det inget ovanligt uttryck, utan ett jag använt varje dag under åtminstone 35 år. Oftast.

Oftast har begreppsförvirringen irriterat mig, men idag har jag fått reda på, av en rysk formalist, att den har räddat mitt liv!

Den 27 februari 1897 skrev Lev Tolstoj i sin dagbok: 

Jag höll på att damma i mitt rum, och då jag på min rond genom rummet kom till soffan, kunde jag inte komma ihåg om jag dammat av den eller inte. Eftersom rörelserna var invanda och omedvetna kunde jag inte erinra mig det, och jag kände att det redan var omöjligt att göra det. Så att om jag redan hade dammat där och glömt det, dvs. om jag handlat omedvetet, så skulle det vara precis detsamma som om detta aldrig varit. Om någon hade sett det och var medveten om det, skulle det kunna fastställas. Men om ingen hade sett det eller hade sett det utan att vara medveten om det; om hela det sammansatta livet för många människor går omedvetet förbi, så är detta liv som om det aldrig varit. 

Samtidigt som igenkänning borde vara avgörande för skapandet av en identitet, är det alltså med livet till låns vi upprepar företeelser. Som tur är finns det bot, något som har till sin själva grunduppgift att frigöra oss från varseblivningens automatism och återställa förnimmelsen av livet, som den ryske formalisten Viktor Sklovskij uttryckte det. Konsten har förmåga att främmandegöra föremål eller företeelser genom att beskriva dem på ett sätt vi inte är vana vid. Typ som när Svenska Akademien delar ut Nobelpriset i litteratur till Bob Dylan. Eller som när Tolstoj låter en häst varsebli begreppet äganderätt:

Det de sade om prygelstraff och kristendom förstod jag gott, men för mig var det dåförtiden helt oklart vad de lade in i orden sitt, hans föl, av vilka jag emellertid slöt, att människorna förutsatte något slags samband mellan mig och stallmästaren.

Den som vänjer sig vid något slutar att reagera. Främmande blir bekant. Bekant, som i vän, eller bekant, som i fiende? Ibland är det svårt att veta. Men det finns stora risker med att inte se. Automatiserad självkänsla. Självklara sanningar. Medvetslöshet. För att inte helt förlora oss själva kanske vi börjar intala oss att det främmande är fienden? Litteraturen ger oss chansen att konfrontera de här tankarna, i lugn och ro hemma i fåtöljen. Genom fantasin mot verkligheten!

PS Känner för att avsluta, med ett par rader ur Dylans ”Just like a woman”. Äntligen!

Yes, I believe it's time for us to quit
But when we meet again
Introduced as friends
Please don't let on that you knew me when
I was hungry and it was your world
Ah, you fake just like a woman, yes, you do
You make love just like a woman, yes, you do
Then you ache just like a woman
But you break just like a little girl

Citat ur ”Konsten som grepp”, Viktor Sklovskij, och Bob Dylans "Just a woman".

Receptionsteori

Att ställa sitt medvetande till förfogande.

Att ha ett subjekt i sig, en främmande tanke, författaren.

Läsaren skriver texten.

Den andra läsningen är inte sannare än den första.

Verket - medvetandets materialisering - en mänsklig varelse.

Utan återskapande handling inget konstverk.

Utseendefixerade åttaåringar på skolgården.

Lalitha, vackraste hästen i stallet.

Skönheten i betraktarens öga.

Om jag läser min egen text?

Källor:
Wolfgang Iser

Bild från Livrustkammarens samlingar: Promenad ur Stirling Clarke, Le Cheval et L´Amazone, 1861. Foto: Matti Östling. 

Som en monolog i Hades

Vår bild av verkligheten. Är det historiens logosbyggnation som genljuder i vårt dna och skymmer sikten för vad som är möjligt? Jag skrapar på ytan till litteraturens diakrona universum och får syn på saker. Vem skrev och varför? Vem skrivs in i historien och varför? Vill inte stå här i stumheten. Förpassas. Skrika ut min historia för döva öron. Som en monolog i Hades.

En antologi är alltid ett förslag. Och så snart den givits ut väcks följdriktigt lusten att skapa en ny. Vem gör urvalet? På vilka premisser? Och vad spelar det för roll?
Några poeter får alltid plats, tillhör en kanon. Före 1900-tal Hedvig Charlotta Nordenflycht och Anna Maria Lenngren. Senare Edith Södergran och Karin Boye. Men vilka är de som dolts bortom de manliga skaldernas inmutade rum?

Svensk poesi (2016) bjuder på nya läsupplevelser, där Daniel Möller och Niklas Schiöler enligt förordet "haft ambitionen att inte mer än nödvändigt tradera tidigare urval". De kvinnliga poeterna tar ett större utrymme än tidigare. Var har de befunnit sig all denna tid?
"Urvalet som princip är viktig. Att välja att skriva fram ett narrativ, framför ett annat", säger Athena Farrokhzad i ett samtal med redaktörerna. Antologin sträcker sig fram till hennes Vitsvit. Lika många kvinnliga som manliga poeter finns i volymens samtida snårskog, där verkningshistoriens stabila botten ännu inte nåtts.

De kvinnliga rösterna och kropparna kräver sitt utrymme. Som Hélène Cixous beskriver det i Medusas skratt:
" --- poesin bara kan hämta kraft i det omedvetna, --- denna andra gränslösa trakt, är den plats där de bortträngda överlever: kvinnorna ---." Hon för fram hur kvinnan "genom att skriva sig själv kommer --- att återvända till denna kropp" och göra "ett öronbedövande inträde i historien." Hon kommer att ta sig an språket, som en arena för makt och genom konsten bli fri från dold fångenskap. Vägra vara nedkylda.
Eller som Moa Martinsson gestaltar det i Kvinnor och äppelträd. Bristningarna likt tecken på kroppen, som också skriver den.
Så visst spelar det roll. Vad som finns och vad som inte finns i en antologi.

Att förpassa kvinnliga tänkare, skrivare och kroppar in i dunklets skuggor är våldsamt. 
Plocka fram i ljuset de som gått före. 
Oregerliga polyfona torn, våra skuldror.

Märta Berendes
Ebba Maria De la Gardie
Sophia Elisabet Brenner
Greta Giädda
Ulrica Carolina Widström
Euphrosyne (Julia Nyberg)
Thekla Knös
Wilhelmina Nordström
Emilie Björkstén
Lina Sandell-Berg
Karin Ek
Harriet Löwenhjelm
Kerstin Söderholm
Solveig von Schoultz
Ester Sjöblom
Ebba Lindqvist
Maria Wine
Mirjam Tuominen
Rut Hillarp
Ingrid Nyström
Elsa Grave
Sonja Åkesson
Anna Rydstedt
Birgitta Trotzig
Majken Johansson
Märta Tikkanen
Bodil Malmsten
Ingela Strandberg
Tua Forsström
Eva Ström
Kristina Lugn
Marie Lundquist
Åsa Nelvin
Katarina Frostensson
Eva Runefeldt
Ann Jäderlund
Agneta Enckell
Birgitta Lillpers
Marie Silkeberg
Helena Eriksson
Aase Berg
Eva-Stina Byggmästar
Jenny Tunedal
Ida Börjel
Anna Hallberg
Athena Farrokhzad

Vilka ytor skrapar deras texter?
Om du inte läst Ebba Lindqvist (1908 - 1995) så föreslår jag att du genast springer till biblioteket. Monolog i Hades. "Vem hade sagt, att jag ville följa dig, Orfeus?"

Källor:
Svensk poesi, red. Daniel Möller, Niklas Schiöler, 2016
Hélène Cixous, Le Rire de la Méduse, 1975, översättning till svenska 2015, Sara Gordan och Kerstin Munck.
Moa Martinsson, Kvinnor och äppelträd, 1933
Poetisk tidsresa, samtal mellan Daniel Möller, Niklas Schiöler, Athena Farrokhzad, Malte Persson och Anna Hallberg, 24 sep 2016, vid Bokmässan i Göteborg.

Tidigare antologier:
De bästa svenska dikterna, Från Stiernhielm till Aspenström, Jan-Olov Ullén, 2007, Albert Bonniers förlag
Levande svensk poesi, Dikter från 600 år, Björn Håkansson, 1996, ny upplaga 2005, Natur & Kultur
Svensk dikt, Från Trollformler till Lars Norén, Lars Gustafsson, 1968, senaste upplaga 1995, W & W

Inte längre snäll

Vad är en barnbok? I Snäll (2004) av Gro Dahle och Svein Nyhus är flickan Lussi  precis som hon ska. ”Skriver fint, läser i boken, nickar och ler och räcker upp handen. Fina handen.” Så tyst och stilla. Hon skriver allt rätt och riktigt. En duktig flicka är hon. Ler med vita tänder och säger aldrig ett enda knyst om hon inte får en fråga. Snäll och duktig. Och tyst. Så tyst att hon en dag försvinner in i väggen. Ingen hittar henne. Hon försöker ropa,”men orden satt fast i rösten. Och rösten satt fast i munnen. Och munnen satt fast i den glada minen.” Där sitter hon tills hon känner ett pirr i halsen. ”Ett skrik tränger fram ifrån magen. Och skriket växer sig stort i munnen. Och leendet spricker i tiotusen bitar.” Då reser hon sig upp och skriker. Hon är inte snäll längre. Inte söt. Hon far ut ur väggen och skriker så att taket skallrar: Nu får det vara nog! Och ut ur väggen kommer flicka efter flicka och Snäll blir till något mer än en saga; Lussis vilda skrik ekar av Medusas skratt och Gro Dahle skriver fram en text som förlöser både gammelfarmor de osynliga flickorna, hon går hand i hand med Hélène Cixous, språket flödar och rösten som stiger ur kroppen går inte att hejda. Det är en barnbok. Och ett feministiskt uppror. En revolution. Läs den! Och missa inte Hélène Cixous, den 28–30 oktober kommer hon till Stockholm Litterature.

Snill är översatt  från norska till svenska av Lotta Eklund; Snäll. Bokförlaget Daidalos (2008). 

Musiken som motstånd

När Joëlle Léandre var nio år gammal började hon spela kontrabas. När hon var arton och ansedd som en exceptionell talang började hon längta efter att spela annan musik än den som är instängd i notplanen och nerskriven i förväg. Nu, nästan femtio år senare, lyssnar jag till henne och hennes musik liknar ingenting annat. Hon vägrar att inrätta sig i några som helst genrer eller kategorier. Hon säger att hennes musik är en motståndsrörelse. En sista skärva av mänsklighet. För Joëlle Léandre är allt känsla. Hon improviserar. Inför varje nytt stycke kastar hon sig ut, handlöst och har ingen aning om vart hon ska landa. Det är kroppen som spelar. Kroppen som leder henne. Hon säger själv att det är som att befinna sig på en slak lina över ett stup. Hon får kontrabasen att svänga, dundra och vibrera, eller smyga fram tonerna knappt hörbara. Hon är ett med sitt instrument. Drar med stråken, svingar den i luften, knäpper med fingrarna och låter andningen blanda sig med tonerna tills rösten frigör sig och övergår i en ordlös rytmisk sång som är kraftfull och skör på samma gång. Joëlle Léandre är djupt mänsklig. Ibland når hon inte ända fram, men som hon säger, att misslyckas betyder ingenting, världen är inte perfekt, det viktiga är att våga ta risken, att inte vara rädd. Och så kastar hon sig ut i ett extranummer. Hon kunde vara syster med Patti Smith. Hon berör utan att behaga. Hos henne finns ingenting av kvinnlig inställsamhet. Istället står hon där, bredbent som en kraftfull urmoder och inom oss vibrerar musikens innersta väsen. Livet.

Joëlle Leandre spelade på Klubb 19 Västerås 1 oktober 2016, arrangör Nya Perspektiv. Foto: Olle Grönwalls