Genreteori på sängen

Jag står framför spegeln, men ser inte mig själv. Ser bara vad jag inte är. Eller?

Den här historian börjar med viskningar, kl 06.00 en söndag morgon. Varseblivning, utan tankar, om det är möjligt, somnar om. Kl 08.00 står två uppspelta kompisar, tredjeklassare, bredvid sängen.

– Pannkakstårta!
– Och bananer fyllda med choklad!
– Och blåbär rullade i choklad!
– Och kaffe till dig!
– Med skummad mjölk!
– Men det fanns bara amaretto-smaken, den där du inte tycker om, haha!
– Vi har arbetat sedan klockan sex imorse!

Medvetandet. Jag ler. Uppskattar. Ser frasiga kanter av, som det ska visa sig, fullkornsdinkelpannkakor stekta i (svenskt!) smör (”vi hittade receptet på internet, snodde din telefon när du sov!”), och en (len!) chokladganache ("vi smälte 150 gram choklad och rörde i en matsked varmt vatten, det blev så jättebra!”), dekorerad med mandarinklyftor. Blåbär och bananer. Kaffe. Knock, knock, knockin’ on heaven’s door, låter från någonstans.

– Jag hörde att Dylan är din favorit!

Detta är inte sant. Fyller jag år?

– Nej, vi ville överraska dig med frukost på sängen!
– Och så har du försökt hindra oss så många gånger, från att göra sötsaker på morgonen!
– Det var därför, vi gick upp så tidigt!

Kategorisering är ogörlig. Den är inte ens intressant. Genreteori handlar om kommunikation och identifikation, snarare än definition. Jag vill lägga ut på Facebook. Pannkakstårtan löser världskrisen! Min dotter är ett geni! Men så minns jag. Chokladen. Sockret. Om ändå det ena kunde utesluta det andra. Men det finns inga dikotomier i genrernas värld.

Jag går in i köket. Ytterligare en bild. Diskbänksrealismen. Eller är det naturalism? Gycklarmössan plingar till när jag lyfter upp den från påsen med halvsmälta blåbär. Lite saft har runnit in under tomteluvan och det kullvälta rivjärnet.

Enligt Edward Said kan en text skapa, inte bara kunskap om, utan själva verkligheten den tycks beskriva. Med tiden kan den kunskapen och verkligheten forma en tradition, eller diskurs, som i sig ger upphov till nya texter.

Står i duschen. Funderar över vad som just inträffat. Känns som en dröm. På väg ut träder meningen fram, genom imman på spegeln. Jag tittar på mig själv och orden: Hopas Du blev glad för frökosten! 

Aaah, det är sant! Jag skulle aldrig skriva Du med stor bokstav.