Det har hänt mig många gånger. Plötsligt känner jag inte igen ett ord. Främmande. Stavas det så? Vad betyder det? Var kommer det ifrån? Hur uttalas det nu? Oftast är det inget ovanligt uttryck, utan ett jag använt varje dag under åtminstone 35 år. Oftast.
Oftast har begreppsförvirringen irriterat mig, men idag har jag fått reda på, av en rysk formalist, att den har räddat mitt liv!
Den 27 februari 1897 skrev Lev Tolstoj i sin dagbok:
Jag höll på att damma i mitt rum, och då jag på min rond genom rummet kom till soffan, kunde jag inte komma ihåg om jag dammat av den eller inte. Eftersom rörelserna var invanda och omedvetna kunde jag inte erinra mig det, och jag kände att det redan var omöjligt att göra det. Så att om jag redan hade dammat där och glömt det, dvs. om jag handlat omedvetet, så skulle det vara precis detsamma som om detta aldrig varit. Om någon hade sett det och var medveten om det, skulle det kunna fastställas. Men om ingen hade sett det eller hade sett det utan att vara medveten om det; om hela det sammansatta livet för många människor går omedvetet förbi, så är detta liv som om det aldrig varit.
Samtidigt som igenkänning borde vara avgörande för skapandet av en identitet, är det alltså med livet till låns vi upprepar företeelser. Som tur är finns det bot, något som har till sin själva grunduppgift att frigöra oss från varseblivningens automatism och återställa förnimmelsen av livet, som den ryske formalisten Viktor Sklovskij uttryckte det. Konsten har förmåga att främmandegöra föremål eller företeelser genom att beskriva dem på ett sätt vi inte är vana vid. Typ som när Svenska Akademien delar ut Nobelpriset i litteratur till Bob Dylan. Eller som när Tolstoj låter en häst varsebli begreppet äganderätt:
Det de sade om prygelstraff och kristendom förstod jag gott, men för mig var det dåförtiden helt oklart vad de lade in i orden sitt, hans föl, av vilka jag emellertid slöt, att människorna förutsatte något slags samband mellan mig och stallmästaren.
Den som vänjer sig vid något slutar att reagera. Främmande blir bekant. Bekant, som i vän, eller bekant, som i fiende? Ibland är det svårt att veta. Men det finns stora risker med att inte se. Automatiserad självkänsla. Självklara sanningar. Medvetslöshet. För att inte helt förlora oss själva kanske vi börjar intala oss att det främmande är fienden? Litteraturen ger oss chansen att konfrontera de här tankarna, i lugn och ro hemma i fåtöljen. Genom fantasin mot verkligheten!
PS Känner för att avsluta, med ett par rader ur Dylans ”Just like a woman”. Äntligen!
Yes, I believe it's time for us to quit
But when we meet again
Introduced as friends
Please don't let on that you knew me when
I was hungry and it was your world
Ah, you fake just like a woman, yes, you do
You make love just like a woman, yes, you do
Then you ache just like a woman
But you break just like a little girl
Citat ur ”Konsten som grepp”, Viktor Sklovskij, och Bob Dylans "Just a woman".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar