Tha páme peripátou! Walk and talk?

qa pame peripatou! 

Ofta är sinnesupplevelserna som starkast närvarande när de förblir okommunicerade, verbalt och skriftligt. Men ibland är det precis tvärtom. Inte förrän de transponerats ner på papper så är de verkliga. Verkligare. Som Virginia Woolf uttrycker det "För många författare verkar erfarenheten inte äkta förrän den klätts i ord."

Att vara en skrivande människa och att vara författare är vitt skilda saker. En hängivelse och en funktion. Kanske är det när den personliga visionen resonerar i funktionen, kristallklar och sann, som den kan bli en tråd i vår gemensamma väv. Att skriva kan också vara att minnas, kanske det som vuxit fram i kropp och själ under promenaden. 

Virginia Woolf skriver om sina promenader i London, i essän Street Haunting. I skymningen är hon som osynlig, insuper livets mysterier längs gatorna i promenadens stream of consciousness. Människorna och antikvariatets böcker är fria och vilda. Och blyertspennan ursäkten för att ge sig ut i vimlet och promenera.

Att skriva kräver mod. Mod att följa textens sanning, att våga vara konkret, att formulera det som skulle kunna vara möjligt, att göra urval och vara stringent. Mod att följa inspirationen, hänge sig åt hantverket, misslyckas och slutligen i den minsta detaljens skärpa finna det allmängiltiga. En slingrande väg utan slutdestination.

Aristoteles undervisade sina studenter gående längs stigarna i Lykeion; Peripatetiker, "de som går omkring". Hans promenader förefaller ha gett resultat, då han skrev ner vårt äldsta kända litteraturteoretiska verk, Om diktkonsten. Stoikerna promenerade i en av Athens pelarhallar, Stoa Poikile. Självbehärskningen och ett klart omdöme var idealet, med logos som högsta princip. De utsatte sig inte för naturens skiftningar och begränsade sina promenader till stoans skydd. Jag tror inte att de promenerade tillräckligt.
 
Inom politik och näringsliv ägnar de sig också åt promenader, gärna under benämningen ”walk and talk”. Ibland görs det under tidsoptimeringens paroll. Men egentligen kanske det är en längtan bort från logos? Bort från ordning, kontroll, enhet och kvartalsrapporter? Kanske gör sig Julia Kristevas det semiotiska påmint, förutsättningen för det symboliska?
Släpp loss! Låt det flöda! Låt det ostyriga, poetiska ta plats. Förr eller senare dyker ju det bortträngda upp.

Kanske sätter någon till slut syntaxen i halsen och Power Point presentationen börjar slumpmässigt att kastas om? Med orden krypandes över sidorna, och fragmentarisk poesi med rytm och klang bildas och förvandlar mötet till en upplevelse. Något sinnligt. Kanske blir någon så inspirerad och hängiven att det skrivs ner på papper? Med blyertspenna. Upplevelsen genomgår en intersemiotisk översättning och blir till konst. 

Och kanske någon inser att kultur och bildning inte är så tokigt. 
Inte kan den goda ingenjörskonstens höga status, en förflackad skola och en liknöjd medelklass med människan på konsumismens altare leda till humaniorans död? Nej, naturligtvis inte. Men väl nedmontering av värden, bildningens bortträngande. Och ett utrymme för föraktet att dra in ny luft i lungorna. 

Och tillbaka till Grekland. Alla vägar bär till Athen. Hur långt har vi vandrat sedan Platon, som ansåg poeterna syssla med förljugenhet? Deras verk inte ens skuggor av verkligheten, utan mimesis av grottväggens skuggor där verkligheten fladdrar förbi. Ska konst för alltid vara kontradiktorisk logos, eller är de en binär opposition?

Idéer kopplas samman och tränger upp till ytan när syre och energi flödar i systemet och sätter igång processer. Olika vetenskapsgrenar ser kopplingen mellan fysisk aktivitet och hjärna och den intuitiva intelligensen talar om det för oss. Att promenera är verksamt för kreativiteten.

"Jag älskar att promenera i London", säger Mrs Dalloway som under hemmets tak förgår i kuvad perfektion. En existens endast i relation till en annan. Hon njuter av ärendet att inhandla blommor. Promenaden är en förflyttning inte enbart i rum utan i känsla och tanke. Hon kliver ut ur hemmet, oikos, till staden, polis, och blir en egen person. En kvinnlig flanör. En Medea som står i sin egen kraft.

Författaren utsätter sig längs Londons gator för väder, människor och liv. Hon färdas längre än gatorna räcker. När hon återvänder till hemmets välordnade värme, så är blyertspennan allt som finns kvar.

Låt oss promenera!

Källor:
Julia Kristeva, Sémiotique et symbolique ur La révolution du langue poétique, 1974, sv övers Ebba Witt-Brattström, Det semiotiska och det symboliska, ur Stabat Mater, 1990
Platon, Staten, bok 7
Margret Williamsson, A Woman's Place in Euripides' Medea, ur Euripides, Women and Sexuality,  (red. A. Powell), 1990.
Virginia Woolf, Mrs Dalloway, 1925
Virginia Woolf, Street Haunting, 1927, sv övers Gun R Bengtsson, Att strosa omkring på gatorna. Ett Londonäventyr, ur London, 2009