Bilderboken vidgar språket

I samband med förra årets Augustprisgala fick jag frågan om jag tyckte att bilderboken borde ha en egen priskategori, då tvekade jag. Jessica Schiefauer däremot – som tog emot sin andra August-statyett – tvekade inte. I sitt tacktal utmanade hon Förläggarföreningen och menade att det var dags att instifta en ytterligare kategori – bilderboken. Vid närmare eftertanke håller jag med Schiefauer, inte för att det har blivit trångt i barn- och ungdomskategorin, utanför att bilderboken behöver ta plats. Bilderboken är inte längre en småbarnsbok, vikt för högläsning och riktad till små barn, begreppet är vidare än så. Bilderboken har blivit en egen konstart. Den är poetisk och musisk. Den väcker något inom oss bortom orden. Den vidgar språket.

En av förnyarna inom genren; Anna Höglund, fick nu i veckan årets Astrid Lindgren-pris och tidigare i år ett hedersomnämnande i Bologna Ragazzi Award – ett av världens främsta barnbokspriser. Höglund gör inte fantastiska barnböcker, hon gör fantastiska bilderböcker som utmanar gränserna för vad som ryms i en bilderbok. Hennes bilder är surrealistiska, måleriska, modernistiska kollage med en närvarande samtid – långt borta från bilderboksidyllen. Ett slags egensinnig crossover-litteratur om existentiell ångest. Hon inleder Om detta talar man endast med kaniner (2015) med raderna:

”Jag kom till världen en vårdag för tretton år sedan. Jag ångrade mig nästan genast. ”

Bilderna är mörka och huvudkaraktären är en vit kanin med långa, slokande öron.

I glappet mellan bild och språk, mellan kassörskan på ICA och kaninens sorgsenhet tar poesin plats. Den är en bok inte för barn, inte för unga, utan för alla människor som har ett hjärta. En bok som inte väjer för det djupaste allvaret. Meningslösheten. Höglund gestaltar själens obotliga ensamhet. Och som därför gör tillvaron inte fullt lika mörk och något mindre ensam.

I Att vara jag (2015) ligger texten tätt inpå berättarjaget – en ung tjej, som med lika delar motvilja som fascination får sin första mens. Formuleringarna är samtida, fångade på kornet. Bilderna illustrerar inte texten, de fördjupar gestaltningen genom att liksom texten hålla sig nära berättarjaget. De rymmer realistiska scener, med tjejerna i klassen och storasystern som sminkar sig framför spegeln. Men de är oftare mörka, associativa, en slags drömlika glidningar. När texten intellektualiserar kvinnligheten tar bilderna över. De är djupa sjöar och slutna ögon. Ett ständigt bakomliggande mörker. Och bilden där flugorna är stora som fåglar, där flickan ligger som död under sängen och en människa, varken pojke eller flicka, kvinna eller man sitter på sängkanten, med vit uppknäppt skjorta och antydan till bröst, en människa bortom könsdefinitionen rymmer texten:

”Det är ju bara mig själv jag vill vara, varken tjej eller kille. Bara jag, utan den klibbiga känslan.”

Genom några uppslag följer vi genom ett metanarrativ flickans tecknade serier, som på Liv Strömqvist-artat manér visar på kluvenheten inför kvinnorollen. En roll där kvinnan förväntas vara passiv och anpassningsbar. Och där hennes största tillgång är hennes kropp. En kropp som inte längre kan styra. En kropp som hon hatar.

Det är en bok att läsa om och om igen, eftersom bilderna hela tiden bjuder in till nya läsningar. Det är mörk bok. Det är en försonande bok. Det är en bok som slutar med en gräddig menstårta, ljusnande himmel och ett knallrosa uppslag där Anna Höglund nämner betydelsefulla böcker hon använt i sitt arbete med boken: Det andra könet av Simone de Beauvoir, The Confidence Code av Katty Kay och Claire Shipman och Skammens röda blomma? av Denise Malmberg.

Så alla ni mödrar där ute, visa era barn bilderböcker som rymmer annat än tillrättalagda idyller, så att de inte räds mörkret när de möter Anna Höglund. För Höglunds böcker är inga barnböcker, utan bilderböcker -  värda en egen kategori.