Kön ringlar genom konferensvåningen. Det är varmt och tygkassarna tyngs av program och böcker. Vi ser förvirrat på varandra där vi köar vid rulltrapporna. Vi väntar lydigt nedanför den vänstra som ska ta oss till rätt seminarium. Någon säger att hen ska lyssna på något helt annat och glider förbi och upp i den högra. Jag tänker att det omöjligt kan vara fri lejd på nästa våning mellan seminariesalarna. Kön rör sig sakta och när vi äntligen kommer upp finns ingen avspärrning.
Mitt i vimlet och kommersen söker människor stillhet. En poetisk sfär. Vi smyger in i den enorma salen. Och där är hon ikonen, Patti Smith, musiker, bildkonstnär och författare. Hon berättar i samtalet med förre ärkebiskopen KG Hammar om sin uppväxt i en religiös familj. I hemmet lästes många heliga böcker och barnen uppfostrades till att ifrågasätta allt. Hon säger att vårt kall är det vi är och att själv så söker hon konstant estetiska ideal.
Hon hade en idé när hon var liten, om att bli missionär. Hon ville prata med människor om Gud. Som ett öppet koncept, som i de djupa teologiska diskussioner som fördes hemma vid matbordet. "Och konst handlar om Gud", säger hon och beskriver det som att "dyka in i ditt djupaste". "Oändlig kärlek är Gud och konstnären synliggör det gudomliga". KG Hammar inflikar ödmjukt att "detta är vad vi kallar inkarnation". Tanken känns igen från självbiografiska Just kids, boken där hon berättar sin och Robert Mapplethorpes vindlande historia genom ett svunnet New York. Ett löfte hon givit på hans dödsbädd. Vid tjugo års ålder bar hon en önskan, om att bli konstnär. Robert visste att han var en. Det var skillnaden mellan dem.
Hon beskriver läsande som "pouring in" och skrivande som "pouring out" och har en förkärlek för den gamla sortens café, där människor just läser, tänker och skriver, vilket manifesteras i boken
M Train. Hon nämner att kanske står M för mind, Mind Train.
När hon skrev M Train så skrev hon om ingenting. Hon skrattar och säger att det är svårare än det låter, "nothingness". Åter en teologisk reflektion från en lyhörd samtalspartner: "Vi måste tömma oss själva för att kunna ta emot det gudomliga."
Rocklegenden och ärkebiskop emeritus möts över mer än intresset för Dag Hammarskjölds Vägmärken och humanism. Samtalet är filosofiskt. De verkar vara ja, nästan själsfränder.
Hon citerar sig själv, ber om ursäkt, men förklarar att det är precis så hon vill beskriva varför vi skriver. "To prove within a scramble of Words that God exist." Att beskriva det obeskrivliga. Det är uppdraget.
Skulle Dante hålla med? Eller opponera sig? Han som kommer till gränsen för vad som går att beskriva. Han som i den Gudomliga komedins högsta krets når det Absoluta där språket inte längre är tillräckligt. Är han i själva verket en 1300-talets postmodernist?
Skulle Jean-Francois Lyotard uppfatta Smiths hållning som postmodernistisk? Enligt den franske filosofen är en postmodernistisk konstnär just en filosof och har till uppgift att ifrågasätta, ständigt söka i själva sitt uttryck de storheter som är icke-representerabara. Att beskriva det obeskrivliga?
Hon är konstnär. Det är genom konsten hon förmedlar det hon kallar det gudomliga. KG Hammars ord avslutar samtalet. "Som teolog är det för mig fantastiskt att få möta en verklig ikon." De skrattar.
Jag drar mig tillbaka och låter en del av det som strömmat in i mig under dagen, strömma ut på pappret.
Texten innehåller ett fritt urval ur och fri översättning av samtal mellan Patti Smith och KG Hammar, 22 sep 2016, under Bokmässan i Göteborg.
Källor:
Patti Smith, Just kids, 2010
Patti Smith, M Train, 2015
Dag Hammarskjöld, Vägmärken, 1963
Dante Alighieri, Divina Commedia, (1307-1321) 1988
Jean-Francois Lyotard, La condition postmoderne. Rapport sur le savoir, 1979
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar