Tron på journalistikens objektiva förmåga att spegla sanning och verklighet. ”Den där gamla villfarelsen”, som litteraturdoktorn Anna Jungstrand skulle ha sagt, eller sa, skrev, rättare sagt, en gång, i DN. I Svenska Dagbladet var det förresten. ”De vurmar fortfarande för den”. På redaktionerna. Kierkegaard vänder sig i graven. Ingen filosof eller litteraturvetare med självaktning skulle säga att den finns, en sann verklighet utanför texten som författaren, genom att träda ur sitt eget kulturella sammanhang och sina egna erfarenheter, skulle kunna förmedla till en läsare.
Anledningen, till detta krampaktiga grepp om det verkligt objektiva?
Jungstrand igen: ”Om journalistik inte är sann, vad är det då som skiljer den från skönlitteraturen? Rädslan för att blanda ihop journalistik och skönlitteratur är i förlängningen en rädsla för att inte kunna skilja verklighet från fantasi.”
En amerikansk professor i journalistik, Doug Underwood, säger att reportrar flyr till litteraturen, för att medierna inte är platsen för sanningen.
Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj lämnade journalistiken för att bli litterär skulptör. Skriva känslornas historia. ”Jag är själens historiker”!
Finns det någon mening med att vända på frågan: Om litteraturen är sann, vad skiljer den från journalistiken?
Om ingenting är verkligt - vad är det då?
Källor:
Jungstrand, Anna. ”Verkligheten ställer till det för journalistiken”. (10/12 2004) SvD
Underwood, Doug. ”Journalism and the novel: Truth and fiction”. (20/6 2011)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar